Göteborgsposten – 28 mars 1862, sida 3

Ållahs hudbärare. Persisk berättelse. En dervisch gick en dag till bazaren, att der sälja några strängar bomullsgarn, som hans hustru spunnit. Han fick för dem en direm, och var just i begrepp att för densamma, köpa lifsmedel som han ville taga hem med sig såsom middagsmåltid åt sin väntande familj, då han såg två män under grofva skällsord hugga på hvarandra med stora käppar så våldsamt, att han började frukta för deras lif. Dervischen underrättade sig om anledningen till tvisten och erfor att den uppkommit deraf, att den ene ej kunde betala en direm, som han var skyldig den andre. Jag har nyss erhållit en direm, öfverlade dervischen med sig sjelf, vore det ej min skyldighet att afstå den åt de tvistande och på det sättet förebygga blodsutgjutelse, ja, kanske en menniskas död? Tänkt och gjort. Han närmade sig de båda fienderna, gaf dem sin direm och hade den tillfredsställelsen att genast se dem upphöra med sina fiendtligheter. Med tomma bänder och tungt hjerta ätervände han bem och tillstod uppriktigt för sin hustru hvad som tilldragit sig och hur han handlat. Såsom värdig maka till en sådan man, gjorde hon honom ej den ringaste förebråelse och sökte, då middagstunden längesedan var förbi, och harnen begärde bröd, att skaffa råd på annat sätt och uppleta något som kunde försäljas. Hon sökte länge förgäfves; slutligen påträffade hon en duk af urklekt siden. Tag den, kära du, sado hon, och se till att du kan få sälja den; men skynda dig, ty barnen hafva ännu ingenting ätit i dag. Dervischen genomlopp staden från ena ändan till den andra, men kunde ej finna någon köpare. Flera timmar hade förflutit under fruktlöst bemödande, då en man mötte honom, hvilken hade en stor fisk att sälja, men ej kunde finna någon afnämare, emedan fisken var död och redan började lukta illa.