Göteborgsposten – 21 mars 1862, sida 1

——— ( — ———— — hvilken den jemförelsevis ringa, brokigt sammansatta. orosökande befolkningen rorer sig. Skuggor af partier kämpa om en skugga a! makt, hvilken de rycka ur hvarandras händer, för att hvar i sin ordning despotiskt-nyckfullt leka med densamma. Förbindelsen med Europa blef för dessa stater ete gift, i stället för att pålägga dem en tygel eller att befordra deras utveckling genom absorberande at civilisationens andliga snafter; ty på samma gång denna förbindelse tvang den gamla verlden att oupphörligt blanda sig i de amerikanska republikernas angelägenheter, för att dymedelst skydda sina intressen, utvecklade sig inom befolkningarne si desamma ett hat mot fremlingar, hvilket smer än en gäng sökte sig luft i de våldsammaste och ofta ätven besynnerligaste utbrott. Dessa olyckliga stater förstå blott med tiihet rättigheten att som de behaga förfara med främmande egendom, hvilken alltsör ofta täti bestrida omkostnaderna för deras borgerliga krig, medan de på samma gång pocka på sin anarkis oansvarighet och oantastlighet. Deraf kommer den långa kedja at konflikter, hvilka sedan 20 år utmärka Frankrikes förhållanden till Sydamerika, periodiskt afbrutna genom mellankomsten af någon fransk eskader, hvilken åstadkommit en kort fred eller ett ännu kortare vapenstillestånd. Frankrikes stridigheter med den argentiska republiken under general Rosas herravälde varade i tio år och slutade med en revolution, hvilken framkallade nya svårigheter. Med Ecuador är franska regeringen visserligen för närvarande i fred, men för få år sedan såg den sig nödsakad att sända en eskader till Guayaqusl. Nya Granada gör oupphörligt reklamationer och en nyligen timad revolution har ännu mera stegrat klagomålen från detta håll. I Venezuela underteckna de hastigt hvarandra afiosande regeringarne ständiga fördrag, utan att någonsin tänka på deras uppfyllande, och helt nyss blef den franske generalkonsuln skymfligt utvisad ur landet. I Peru gör diktatorn, bakslug och hatfull mot europeer, tusen svårigheter. I Montevideo fordra Frankrike och England sedan åratal förgäfves på tillfredsställandet at sina rättmätiga fordringar, och en brytning med denna republik är oundviklig. Under en dylik situation och då de samvetslösa sydamerikanska regeringarne göra periodiska inblandningar å europgernas sida nödvändiga, måste man fråga sig hvilken politik Europa bör iakttaga — detta Europa som har fullt upp att beställa med lösningen af problemer, på hvilka dess egen säkerhet, ordning och frihet beror. Detta är den fråga som isynnerhet nu under Frankrikes, Englands och Spaniens gemensamma krigståg i Mexico tränga sig inpå en. Programmet för detta krigståg innehålles i den traktat, som d. 31 oktober förl. år undertecknades af de tre makterna. Deras plan är, såsom bekant, redan satt i verkställighet genom spaniorernas inryckande i Vera Cruz och tyckes komma att antaga ännu betydligare dimensioner, enär Frankrike beslutat att sorstärka sin operationskär. Ur en högre synpunkt tyckes det närvarande ögonblicket ej vara det lämpligaste för aflägsna expeditioner, isynnerhet om man älven tager Europas nuvarande förhållanden i betraktande. Det finnes for närvarande allt för många gäsningsämnen inom vår verldsdel, lör att en makt af betydenhet skulle ha rätt att bortplottra sina krafter på företag al mindre vigt. En dunkel aning om denna situation har ej varit utan inflytande på åsigterna i detta temligen kallt upptagna och lika kallt anträdda krigståg. Blott Spanien synes under ledning af den nuvarande ministeren ha med hänförelse gripit tillfället att skörda lag— ss— — —