Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 3

En liten historia om konversationen. (Ur Illustr. Tidan.) Battre tiga än illa tala! Detta uråldriga ordspråk, som aldrig borde bli urmodigt, är ett af de första vi i vår barndom få lära oss och likväl ett af dem vi först glömma. Man sjunger icke när man ej har röst. Hvarföre då tala när man ingenting har att säga! Och likväl, huru många sinnas oj som, för att icke låta konversationen salla, äro färdiga att till hvad pris som helst lifva och underhålla den! Allt synes vara tillåtet för detta ändamål. Man går ända derhän att blottställa sig sjelf, yppa sina intimaste förhållanden, förråda sina och andras vigtigaste hemligheter, och om man icke har några hemligheter att yppa, så diktar man belt enkelt, uppfinner om det beböfs tjugu osanningar. Den hotande faran skall gälla som ursägt: konversationen höll på att dö. Jag vet en fru, tillhörande den förnämare och förmögnare samhällsklassen och som riktigt tycks ha gjort till sin uppgift att hålla målron vid magt, det månde vara hemma hos henne sjelf eller hos andra, och utan att vara det ringaste nogräknad om medlen. Hon har en dotter, en god älskvärd flicka med talande ögon, men stum som en fisk. Modren var alldeles tröstlös öfver ett äpple som fallit så långt från trädet. En dag sade hon till henne: Men, min kära Clementine, tänker du då i evighet tiga som muren? Kan jag då aldrig få ett ord ur din mun?