Göteborgsposten – 20 mars 1862, sida 2

dast ännu svärare att kunna bli henne qvitt. Antingen hon nu gaf ut sina penningar på East Lynne eller annorstädes, skulle dock resultatet alltid förbli detsamma: man visste att Archibald skulle ärfva allt hvad hon egde. Mera blyg och känslig, än man kunnat föreställa sig, uppfostrad med wera enkelhet och anspråkslöshet än fallet brukar vara med dottern till en pär af England, och helt och hållet oerfaren, var Isabel ej af natur att kunna kämpa mot hela verlden, och ännu mindre mot miss Carlyle. Den blottställda belägenhet, hvari hennes far lemnat henne, det nådebröd hon måste äta på Castle Marling, då hon saknade hvarje annan tillflyktsort, allt detta, ända till den banknot å 100 pund, som Carlyle gifvit henne, hade genomträngt henne med en djup och innerlig känsla af förodmjukelse; och långt ifrån att med förakt anse eller försmå den anspråkslösa sambällsställning, som Carlyle erbjöd henne, kände hon sig tvärtom full af erkänsla för hans ädelmod. Men att beständigt höra sägas, att detta var mera än ban hade råd till, att hon för alltid förstörde hans framtid, det var tillräckligt för att göra hennes hjerta hårdare. Ah, hvarföra egde hon ej nog mod, att öppet tala med sin man derom? Han skulle med ett enda ord af kärlek och tröst kunnat läka hennes hjertas sår och skänka henne lycka, genom att försäkra henne, det all denna dumma klagolåt endast existerade i hans systers besynnerliga och inskränkta hjerna; han skulle mycket hastigt ha bragt denna senare till tystnad; men Isabel gjorde det icke; då Cornelia fick sina anfall af dåligt lynne, hörde hon på henne utan att säga ett ord, eller ock dolde hon sin brännheta panna i sina händer,