Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 2

— Tyst, Barbara! jag besvär er derom. Lugna er och tänk på hvad ni säger. Om jag genom mina ord eller handlingar kunnat bidraga till att ingifva er tanken, det jag alskade er med passion, är jag i förtviflan deröfver och anropar er if igt om förlåtelse. Hon hade redan åter blifvit lugnare. Ett slags domning hade efterträdt denna sjukliga, till yrsel gränsande öfverretning. Hennes ögon stirrade och hennes ansigte var blekt. — Om ni ej älskade mig, återtog hon lugnt, hade ö icke bort gifva mig bevis på kärlek. Hvarföre kysste ni mig en afton. — Jag kysste er, Barbara, liksom jag kysser en syster, eller i allmänhet en vacker flicka. Detta är ofta en mani hos oss karlar. Vår långvariga vänskap tillät mig dessutom på visst sätt åtnjuta vissa privilegier, som andra... — Det är nog; afbröt hon honom tvärt det ; det är tydligt, att, om det varit en främling, som sålunda vunnit mitt hjerta, och denna främling derefter öfvergifvit mig, jag då icke skulle ha gjort honom de förbråelser, som jag nu I ställt till dig. Rej, jag skulle hellre velat dö, än utsätta mig för någonting sådant. Skulle ni ha älskat mig, om hon icke kommit och ställt sig emellan er och mig? — Jag ber, lemna detta ämne, sade Carlyle, som var något otålig och gerna skulle velat bedja kon bära Barbara bort på sin rygg. ö — Jag frågar er, om ni skulle älskat mig, fortfor den lunga flickan och torkade med näsduken sina fuktiga och darärande läppar.