Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 2

— IIuru, tst? upprepade Barbara i riktig feberparoxysm; ja, ni skulle nog vilja ålägga mig tystnad. Hvad gör min olyckliga belägenhet er? Archibald Carlyle, jag skulle hellre vilja vara nersänkt i grafvens djup, än uthärda det Nf, som jag nu måst föra, alltsedan jag fick veta, det ni blifvit gift. Jag har lidit så mycket, att jag ej mera har styrka att lida. — Det är mig omöjligt att längre misstyda edra ord, sade Carlyle med en temligen förvirrad ton, under det han inom sig önskade, att alla qvinnor i verlden, utom Isabel naturligtvis, vore för hin eller annorstädes; men, fortfor han, jag kan ej minnas mig hafva gjort eller sagt något, som kunnat gifva er skäl att tro, det jag skulle för eder hysa nägonting annat än... än... vänskap. — och detta vågar ni säga mig midt i ansigtet! fortfor bon i exaltation; ni vågar säga mig, att ni ej gjort något, som kunnat låta mig tro på er kärlek! Men hvarföre då desa täta besök hemma hos oss? Hvarföre har ni följt mina steg som min egen skugga? Hvarföre slutligen har ni skänkt mig denna medaljong? tillade bon och kastade häftigt tillbaka sin schal samt visade med sina darrande fingrar på den kedja hon bar kring halsen. — Jag har älskat er som en bror sin syster, det är allt, Barbara! — Som en bror! upprepade hon med en spetsig och l genomträngande stämma. Säg icke så. Ni bar drifvit gäck med mig; ni bar beröfvat mig mitt hjerta och sedan öfvergifvit mig!