Göteborgsposten – 19 mars 1862, sida 1

Det sinnes i qvinnans lif ogonblick, då hon gerna hänföres till att glömma det passandes enklaste bud, då hon afsäger sig hela sin värdighet. Sådana ögonblick äro kanske sällsynta, men de finnas dock. Man bör naturligtvis icke hos de kalla och tillbakadragna naturerna söka exempel härå, utan bland dessa entusiastiska och ädla varelser, hvilka lätt röna intryck och ej känna till konsten att förställa sig. Sådan var Barbaras natur. Den kärlek hon ännu hyste för Carlyle, den svartsjuka, som rasat inom henne, alltsedan hon blef underrättad om hans äktenskap, den känsla af blygsel och harm som hon erfor vid minnet af de illusioner hon dåraktigt skapat åt sig, allt detta sönderslet hennes själ och kom blodet i hennes ådror att koka af raseri och missräkning. Det skådespel, hvartill hon denna afton varit vittne, den lycka som hon sett de båda makarne njuta, den fina och ömma uppmärksamh.t Carlyle alltjemt egnade Isabel, kortligen, allt detta bade bidragit till att i högsta grad öfverreta hennes hjerna. Med ett ord, hon beherrskades af sina öfversvallande känslor och var ej längre herre öfver sig sjelf, hon hade ej mera medvetande om sina handlingar och sina ord. Hon hade koncentrerat hela sin tillgifvenhet på Carlyle, och utan honom var verlden för henne blott en stor ödemark. Om den stackars flickan haft litet mera välde öfver sig sjelf, skulle hon aldrig låtit undslippa sig sådana ord, som dem hon nu gick att uttala, ord, hvilka oupphörligt skulle återljuda i hennes öron såsom smärtsamma hågkomster och i mer än en gång skulle komma blodet att stiga upp i hennes jungfruliga panna. Till hennes ursäkt, om ursäkt i dylikall