Kosmopolilisk Revy. Jag drager icke i betänkande al antaga for alldeles algjordt, det mn kanner, att en stor händelse varit på vägen av banda i Berlin. Den stora händelsen, Staatsund Hauptactionen, blet icke al, det ar sannt, men något har dock blifvit tosden redan af Jeltva detta mbegriflgewesen. Standerna ha blVL upplosta. Dermed är tor orrigt icke knuten upplost. Denne berömde turste, som kallar sig Friedrich WIhelm, har stallt sig en uppgul, värdig en Herkules. Tyskland ar tor hnonom ett Augiasstall, han amnar rensa det tormedelst av låta sin regeriugsvisdoms Spreeflod spola med makt derigenom. Han har sett sig mätt på detta lberala paruvasen, han har läst nog af Kladderadaisch, han kanner sina Pappenheimare, d. v. 5. sina protessorer. Sjelt är han en konung ined Guds nade, nastan den ende, som är qvar i Europa, och när han sträcker ut sin arm, beundrar han sina väldiga muskler. Jag är starkheteus herre, — säger han för sig sjelt, — allt detta andra, hur smått, eländigt, jemmerligt och pygmeiskt! Nu är det visserligen sannt, att i något af detta har han rätt. Ty de tyska protessorerna äro allt annat, än några fruktansvärda hjeltar, och dessa okralliga trumpetstötar, tär Freiheit und Vaterland! hvilka träån tid till annan låta sig förnimma öfver Tysklands berg och dalar, hafva väl öfverhutvudtaget icke så fasligt farligt att betyda. Men dock är frågan först och främst den, om han, han —2;—a—ö — L