Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 3

Marseille till Lynn. Hennes boudoir. — Om herrn vill vara så god och stiga in och vänta frun kommer straxt. Tio minuter ha förflntit sedan den lilla kammarjungfrun mottog mig med denna fras och sedan dessa tio minuter sitter jag och väntar med den största otålighet att hon skall komma och med sitt sköna ansigte upplysa hela detta rum. — Den är likväl mycket vacker denna lilla salong ; öfverallt de dyrbaraste träslag, öfverallt sammet, kristaller och de utsöktaste blommor. Det bästa af allt är dock att jag snart får se benne!... Det är i dag första gången som jag vågat presentera mig hos henne... Men hvarföre skulle jag twveka . . . hon har sjelf bjudit mig, säkert har hon upptäckt mina känslor . ... säkert anar hon att jag ämnar anhålla om hennes hand. Det ar nu i tre hela månader som Jag älskat henne . . . ja, precis tre månader och tio minuter . . . . Hm! ... jag kan just undra hvart den der dörrn leder? ... Om jag skulle öppna den 7 — Nej, det vore en indiscretion . . om hon skulle öfverraska mig! ... Men hvart fan kan den leda? ... Nej, hvad ser jag, dörrn står på glänt ... jag tror jag vågar försöket och stiger på! — Ah, det är hennes boudoir! ... — Min Gud, hvad mitt hjerta slår! Det käns alldeles som jag begick en dålig handling! . skulle verkligen min närvaro profanera denna helgedom? ... Nej, omöjligt . . . hon skall blifva min hustru och genom att kasta eu blick omkring mig i detta rum lär jag bättre att känna hennes karakter än om jag studerade henne sjelf i tiotal af år . . . . Ergo stiger jag djerft på! — Så är jag då bär, hvilken smak, hvilken elegans, hvilken komfort! ... — Hon är enka, det är en förtjusande ställning i samhället . . .. Jag kan just undra hvad hennes man var? . . . Han må väl inte ha varit mäklare, det är ett yrke som jag hatar. — se der står hennes toilett. Det är då denna spegel som hon hvarje morgon rådfrågar om sin skönhet och som hvarje dag ger henne samma svar: ni är hänförande! — Det är i denna mjuka fåtölj som hon tillbringar de långa vinteraftnarna . .. Jag tycker att jag ser henne . . de små fingrarne bläddra vårdslöst i en bok . . . den faller slutligen ur hennes hand... hon drömmer! ... Hvad drömmer hon om? . . . Skulle det vara om sin man ? . Sannerligen tror jag inte att jag är svartsjuk på den aflidne äkta mannen ... det är både dumt och löjligt. — Ack, hvad ser jag, denna lilla bukett!.. Det var dig som hon höll i sina händer i går afton. Hvad sade hon då hon kom hem? Var hon glad ? . .. Säg, egnade hon en tanke åt mig? ... Kanske har hon till och med hviskat fram mitt namn? ... Jag heter Paul! Säg, var det ej detta namn som hon uttalade? — Den satan svarar ingenting ...jag trodde icke att han skulle vara en så pass stor diplomat! — Hvad kan denna medaljong innehålla . -Store Gud, hennes porträtt! . . . Det är bon sjelf .. det är hennes himmelska drag! — Kors, här finnas flera medaljonger! ... Huru, tre karlporträtter!!! ... — Nå, det här är då en äldre man, förmodligen hennes far! . . . Och den här herrn är väl hennes salig man, kan jag tänka . . . Han förefaller der på bilden att vara omkring 35 år jag hade ansett honom äldre? ... Men det är sannt, man kan ej så noga veta hur länge sedan det der porträttet var måladt innan han dog! .., — Men hvem kan den der mustacherade herrn vara? ... Hennes son . . . jag tror jag är galen . . . hon som är sjelfva ungdomen, ha en stor son! . . Nej, det är sannolikt en kusin eller bror ... vi antaga att det är hennes bror ty kusiner! ... Han är utomdess mycket lik henne . . . samma näsa .. . samma ögon, samma mun ... likheten är frappant. — Men här stå ju också någonting skrifvit ... Hvad är det? ... Der stärMinne af Jules, 1859 .. jaså, fadren hette Jules, ett rätt vackert namn , , , Minne af Alfred 1860 Det är naturligtvis mannen salig karl . . . Hur kan man heta Alfred? ... — Stackars qvinna, hvad hon måste ha lidit! Minne af Paul 1861! Victoria! Brodren heter som jag, då är hon van att älska detta namn ... Men hur skall jag förstå dessa årtal ? .. den äkta mannens isynnerhet? ... Hon har ju varit enka i fem år . . . hur kan det då stå 1860 ... och denne bror som jag aldrig sett! ... — Jo, jag har sett honom ... det var han som i går afton valsade med henne, .. hon kallade honom herr Dornay . . . det var således ei hennes bror: Hur förstå det?s? . Ahl! nn.