Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 2

Barbara hade vändt tillbaka till fönstret och lutat sin brännheta panna mot en af rutorna. Utanför var allt så dystert, tyckte hon, och från bennes beklämda bröst framträngde tunga och smärtsamma suckar. — Hvad! ni är här alldeles ensam? utropade Isabel, som nu kom ut i salen stödd vid sin mans arm. Jag trodde er vara tillsammans med miss Cornelia. — Ja, hvar är då Cornelia? tillade Carlyle. — Jag kom just nu, genmälte Barbara och jag tror, att hon skall vara här på ögonblicket. Hon hade ej väl hunnit uttala dessa ord, förrån miss Carlyle inträdde, gripen af den häftigaste vrede. — Archibald! skrek hon, hvad betyder den befallning, ni gifvit om geranierna? Blaise upplyste mig nyss om, att ni befallt honom göra en aflång rabatt, fastän det blifvit bestämdt, att man skulle ha en fyrkantig. — Isabel tycker mera om den ovala formen. — Men jag tycker om den fyrkantiga. — Det är detsamma, Cornelia, jag har gifvit trädgårdsmästaren mina befallningar, och dem måste han lyda. — Blaise är ett nöt och envis som en tjur. — Jag kan ej dela er asigt, sade Carlyle; jag anser honom vara en hederlig och trogen tjenare. — Det är lätt för er att säga, svarade miss Carlyle vresigt; ni blir aldrig varse andras fel och ni har i vissa Ifall alltid varit temligen enfaldig! Carlyle ansåg sig ej böra fästa något afseende vid detta utfall. Han var af en mild och försonlig karakter och