Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 2

2L— — -— — — —— —— är din stämma som hänfört — Jag vet mig så. — Din syster är kanske kommen tillbaka. Vill du, att vi skola gå in i det andra rummet ? i — Genast. Läåt mig höra dig ännu en gång — de der tyska visorna. Jag tycker att melodierna äro så vackra. — Du har rätt. Vet du hvad, Archibald, min sar hade samma smak som du. IIan älskade liksom de det känslofulla i musiken. Det är äfven den sorten jag föredrager. Mrs Vane grinade illa och stack fingrarne i öronen hvarje gång min far uppmanade mig att sjunga en af dessa visor; han tycke äfven om att göra henne så der förargad; ty när bon satte sig vid pianot, för att spela ett af sina stora italienska stycken, brukade han tvärt lemna rummet. Jag menar den tiden, da hon bodde hos oss i London. Med en behaglig och känslofull stämma sjöng hon nu den romans, som Carlyle bedt henne utföra, och snart dogo de sista accorderna af ackompagnementet bort i ett harmoniskt och ljuft diminuendo. — Nu tycker jag, att du måtte ha fått nog, Archibald. Jag har sjungit för dig i afton mer än tio romancer, sade hon, i det hon lutade sig tillbaka i stolen och såg upp på honom med ögon fulla af tillgifvenhet. Jag förtjenar nu en belöning. i — Det är sannt, och se här har du den, hviskade han och att hennes bakåtlutade hufvud, som han ofverhöljde med passionerade kyssar.