Göteborgsposten – 17 mars 1862, sida 3

gern till öppaande af fredsunderhandlingar. Nordtrupperna natva utfört sin forsta stora bedrift; men unionsregeringen borde väl, om hon betänkte, det hon, fastän hon till det yttersta ansträngt sin kredit, förpantat alla sina inkomstkällor, tömt sin skattkammare, inställt de kontanta betalningarne och kallat alla sina stridbara män under vapen, likväl ännu, efter tio månaders ansträngningar för att eröfra en half kontinent, icke eger ett enda tunnland af fiendens jord, — inse att hon bör iakttaga moderation. Senare Post. Om deputerade kammarens i Berlin möte d. 11 d:s innehålla de ingångna yreussiska tidningarne nu utförligare berättelser. Längt innan sammanträdet skulle börja, hade en mängd menniskor samlats på platsen utanför deputerade kammarens hus, och talrik polisstyrka var tillstädes, för att upprätthålla ordningen. En half timme före sammanträdets början voro alla åhörareplatserna tätt besatta. En tragikomisk syn — heter det i en berlinertidning — erbjöd den första blicken i salen. För att afhjelpa de ofta öfverklagade akustiska bristerna, hade talarestolen flyttats intill den långa väggen under uret, der man redan för sex år sedan gjort samma försök, hvilket dock genast uppgifvits, derföre att den förste talare, som begagnade denna plats, deputerade Otto, plötsligt dog. Talarestolens förflyttande synes vara ominöst för huset. Under sammanträdet ökades folkmängden utanför huset oupphörligt, och mänga personer ville ha plats på åhörarebänkarne, ännu efter det sammanträdet var slutadt; polisen upprätthöll på bästa sätt ordningen. Intrycket var i allmänhet annat än vid kammarens uvplösning för tretton år sedan; allmänheten förhöll sig nu lugnare, och täta leder af soldater voro nu icke som då uppställda midtemot de deputerade. Sinnesstämningen är dock ej mindre djup än på den tiden; man trodde sig nu berättigad att kunna räkna på en ostörd framåtskridande utveckling, men det inträdda afbrottet visar, att detta hopp blifvit bedraget. Kort efter kl. 10 trädde ministrarne in i salen, och hr v. d. Heydt uppläste ofvanstående meddelande, genom hvilket kammaren upplöstes och herrehuset ajournerades. Ordföranden Grabow förklarade derpå riksmötet slutadt. De tyska tidningarne klandra nästan enstämmigt kammarens upplösning, och förorda såsom en motdemonstration å landets sida, att vid de snart skeende nya valen samma medlemmar, som nu utgjorde kammaren, mätte utses, på det konung Wilhelm må lära sig inse, att stämningen inom landet ej längre gillar det godtyckliga beskattningssystem, som nu så tungt hvilar öfver Preussen. Alla de engelska tidningarne försvara majoritetens uppträdande i kammaren såsom berättigadt och hofsamt, skönja bakom deputerade kammarens upplösning, kronans reaktionära tendenser och fälla till en del mycket stränga omdömen. Times menar, att konungen bort gifva elter för kammarens rättvisa fordringar och att han i ett så lojalt land som Preussen skulle derigenom blifvit annu populärare, då ban deremot genom nya val svärligen kan vinna något. Presidenten för preussiska herrehuset, prins Hohenlohe har tillsvidare blifvit utsedd till president för statsrådet. Inom Frankrikes lagstiftande kår har diskussionen nu börjats om fjerde paragrafen i adresstörslaget, angående romerska frågan. Enligt ingångna underrättelser hade trenne talare låtit höra sig i ämnet, nemligen Jules Favre, Keller och baron Davis, alla tre betraktade saken ur olika synpunkter. Favre beskrifves hafva varit mera vältalig än någonsin förut. Han uttalade först sin glädje öfver den förändring, som försiggått inom de deputerades tänkesätt ocb språk. Europa har följv samma väg och exempel. Det tyckes vara uttröttadt at striden och status quo, det synes vänta en lösning, som ej skall kunna länge låta vänta på sig; talaren kunde ej gilla regeringens om icke dubbelhet ätminstone dubbla politik emot Italien. VI reprosentera i Rom, sade han, icke en princip, utan tvenne som äro med hvadandra oförenliga och utestänga hvarann. Har påtven dessutom icke sagt, att han ej vill inläta sig i någon transaktion? Hvarföre vänta? Hvarföre följde ej vår garnison, då vår gesandt lemnade Rom? Man skulle då kunnat bespara sig månget bryderi, man skulle bl. a. ej behöft depensera 150 millioner, något som varit lika med framgången af konverteringen. Talaren frågade derefter om en kongress skulle vara bättre. Han trodde det icke. Romerska hofvet skulle vägra, och hvad vore då att göra? Att vänta; men det är en ofördraglig situation. Frankrikes occupation i Rom ersätter blott Österrikes, det är allt.