Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 3

PPP MEM MUP MILE Ev nGulInHUI BVII, bönde RA 1EVv a redan i förväg haft för afsigt att begagna första anledning dertill. Landet skall icke underlåta att derpå afgifva ett svar, som skail på ett sorgligt sätt öfverraska dem, hvilka inbilla sig att de med tillhjelp af vidtagna militära åtgärder kunna lösa den kris, hvars bedröfliga fortfarande uteslutande må tillskrifvas den ömhet, man egnar herrehuset. — Så långt tidningen. Det är dock dunkla rykten i farten om en storartad demonstration mot regeringen, hvilken sannolikt skall ega rum genom ett allmänt firande af de hemvändande deputerade. Det steg regeringen tagit måste väcka desto större uppmärksamhet som deputerade kammaren var så godt som nyvald, och det sunda förnuftet måste såga henue, att en ny valutskrifning skall stalla meningeskilnaderna ännu bjertare och fastare bestämma regeringens och tolkets hållning gentemot hvarandra. Resande, som nyligen besökt Berlin, yttra sig alla med en mun, om alt en ovanlig jäsning råderiden preussiska hutvudstaden och att sinnena befinna sig i en spänning, som ej lofvar godt för regeringen. Dessa yttranden grunda sig på inuesstämningen redan före de sista regeringsåtgärderna, så att man lätt kan sluta till, hurudan den måtte vara nu efteråt. Onskligt vore, att det tyska folket ändtligen finge ögonen öppna för eländet inom hus, så att det en gång för alla lomnade sin åstundan att vilja civilisera andra folk, d. v. s. förläna dem med samma otidsenliga och reaktionära förhållanden som dem Tyskland i närvarande stund måste till sin egen nesa fördraga. Den i går refererade debatten inom Frankrikes lagstiftande kår betecknas såsom högst betydelsefull. Jules Favres tal skildras såsom ett mästerstycke i gripande logik, i träffande sentenser och oböjlig fasthet. Det är i och för sig sjelf endast ett upprepande af hans tal på samma ställe de föregående åren: men det omhandlar äfven frågor, som ständigt dyka upp och aldrig skola tystna, nemligen fordringarne af tryckfrihet och valfrihet. Der dessa tvenne hutvudingredienser ej finnas i ett konstitutionelt samhälle, der är det ej heller mycket bevändt med konstitutionen. Den franska räntekonverteringen väcker en viss uppmärksamhet, tillfölje af den id6kombination den föranleder. Den effektiva konsoliderade franska statsskulden uppgick i årliga räntor till den 1 Augusti 1830 164,568,100 fres 1 Mars 1848 176,845,367 enligt 1862 års budget, utan medräkaande af de 30åriga obligationernas konvertering 326,600,000 Landets betungande med räntor för dess skuld har alltså, oaktadt den år 1852 med lycka utförda konverteringen af 5 proc. rentes till 4 !(3 proc., sedan sebruarirevolutionen på 14 år stigit med 140 millioner francs, under med mer än 300 mill. fres kapital, och blef i början af detta år angitven till 895 mill. fres, hvartill sedan ytterligare kommit ansenliga summor. I sin allmänna finavsberättelse af den 20 Januari hade hr Fould med rätta betecknat förminskningen af denna sväfvande skuld såsom en särdeles trängande angelägenhet och såsom bästa medlet härtill anvisat de blifvande öfverskotten i statsinkomsterna öfver utgifterna etter det budgeten och de finansiela förhållandena blifvit bättre ordnade. För att dock raskare uppnå det önskade målet, föreslog hr Fould ytterligare en extra finansåtgärd, hvilken dessutom skulle vara så mycket mera rekommendabel, som den skuile bli af stor lättnad för statens finanser och med samma lända statens kreditorer till fördel, nemligen konverteringen af 4 1, procenis rentes till 3 procents, Betraktar man denna finansåtgärd i dess sammanhang och väsentliga verkningar, utan att låta störa sig af dermed törknippade biatsigter och tillfalliga börsspekulationer, och pröfvar de åsigter, som i Frankrike högt uttalats sor och emot, så skall man medgifva, att denna finansoperatioa alldeles icke har den utomordentliga vigt, som man för det mesta tillägger densamma, och att den hvarken sörtjenar det skarpa och ofverdrifna tadel, som motståndarne egna den, eller de loford, hvarmed de officiela talarne och tidningarne beskära densamma. Käntornas ,,unifikation har onekligen väsentliga fördelar och åstadkommer en förbättring i statsskuldsväsendet, och det utan lån uppnädda anskaffandet at omkring 200 millioner francs kapital genom mellangiften till förminskning af den sväfvande skulden är under närvarande omständigheter icke att förakta, — men å andra sidan är äfven förökandet af statsskuldens nominela kapitalbelopp med