förekomma ett slags rytmiska tecken, som kallas neumer, (— vink, nick), (möjligen föranledda af orkesteranförarens vinkar eller tacktslag), men hvilkas riktiga betydelse icke hittills kunnat utforskas; till följd hvaraf de andra äldsta notskrifter, som finnas i behåll, förblifvit lika hemlighetsfulla för tonkonsten, som Egyptens hieroglyfer i så många århundraden voro för häfdforskningen. Nyligen har likväl Academie des inscriptions i Paris tilldelat två prisbelöningar åt en abbe Raillard för hans efter alla sakkännares omdöme lyckade tolkning af dessa tecken, eller rättare för två af honom utgifna skrifter härom. Den ena, utgifven 1860, är hans Erplication des neumesk; den andra, som utkom 1861, har ett mera specielt syfte och kallas Memoire sur la restauration du chant gre9orienn. Om man får tro hvad en annan abbå, Moigno, yttrar härom i sin berömda tidskrift Cosmos, den 10 Januari 1862, så vore hans musikaliske embetsbroders upptäckt af oskattbart värde, derigenom att den öppnar tillgång till en talrik samling hittills alldeles obekanta sånger af ojemförlig skönhet och originel karakter, samt i alla hänseenden olika vär tids sångstycken. Den erbjuder oss, kort sagdt, kunskap om forntidens tonkonst; en konst som vi hört prisas så mycket, men om hvilken vi icke kunnat göra oss den ringaste idG. Skrufangaren Fox, allmänt bekant säväl genom den ryktbara nordpolsresa som med densamma företogs för uppsökande af spåren efter Franklinska expeditionen, som ock genom den undersökningsresa i fråga om Nordatlantiska telegraskabelns nedläggande, hvartill nämnde sartyg blifvit användt, har genom ett handelshus i Köpenhamn blifvit befraktadt, att afgå från Southampton till Grönland, för att der inlasta Kryohth för Köpenhamn. Fartyget skulle, under en kapt. Iversens befål, afgå d. 8 Mars. Spetälskan i Norge. Ur en i Norge nyligen utkommen skrift, innehallande statistiska beräkningar öfver spetälskans tillstånd i Norge år 1860, anföra vi följande till närmare kännedom om denna derstädes vidt utbredda sjukdom. Redan från äldsta tider har spetälskan i Norge varit utbredd till en grad, som väckt stor uppmärksamhet; den har till och med blifvit räknad bland Norges lokala egendomligheter, såsom något karakteristiskt för Norge. Hvad spetälskan vidkommer står dock Norge visserligen ej ensamt i verlden, men en brorslott af densamma har det fått. Ju närmare man lärt känna denna sjukdom, desto större utbredning har man funnit den ega. Sålunda har man nyss erfarit att spetälskan skall ganska allmänt förekomma i ett distrikt vid Wolga, hvarest man till och med inrättat ett hospital för dylika patienter. De enda europeiska riken, i hvilka man hittills ej påträffat spetälska, äro Danmark, Belgien, Holland och de österrikiska staterna. För icke lång tid tillbaka skulle vetenskapsmän varit villiga att våga sitt lif på att spetälska ej fanns i England, och likväl har man nu så tillförlitliga underrättelser om dylika sjukdomsfull derstädes, uppkomna i hemmet hos infödingar, att intet tvifvel derom mera finnes. Antalet at spetälska i Norge uppgifves förnärvarande till något öfver 2,000 st. (vid slutet af är 1860 anslogs det till 2,068, deraf 507 befunno sig på hospitalerna. Större delen af de sjuka befinner sig, som bekant är, i kusttrakterna, från Finnmarken ända ned till Nedenes amt, synnerligast i Nordland, Romsdalen och de båda Bergenhusamten. Men äfven i från hafvet aflägse liggande trakter finnes den såsom i de inre delarne af Trondhjems stift och Kristians amt, ja till och med i Hedemarkens och Akershus amt. I de nordligare distrikterna äro flera männer än qvinnor angripna (55 mot 44), under det i södra distrikterna antalet angripna är ungefär lika stort af båda könen. Detta faktum beror tydligt på de olika lefnadsvilkoren och arbetets olika fördelning inom familjerna på nämnde ställen. Liksom de resultater man nått ännu äro sparsamma, på samma sätt är det med de medel, genom hvilka man hittills hatt tillfälle att företaga undersökelser. Sjukdomen i och för sig är mycket svår, måhända omöjlig att bota. Dess orsaker, botemedel, ärftlighet o. s. v. tvista ännu de lärda med häftighet om. Sundhetskommissionerna, det kommunala medel, genom hvilket lagstiftningen tänkt sig kunna lyfta allmogen i sanitärt hänseende, äro ännu alltför nya, ja, hafva icke ens trädt i verksamhet. Läkarne äro ännu ovana med sjukdomen och fsinnas dessutom i de spridda, afsidesbelägna kustoch fjelltrakterna i Norge till så ringa antal, att de omöjligt hittills varit i stånd att undersöka, än mindre något allvarsammare inverka på sjukdomen inom sina