Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 2

— Vill mylady betala mig hela qvartalet frågade kawmarjungfrun lisligt. — Jag skall betala er tillochmed i dag hvad jag år er skyldig, svarade lady Isabel kallt. — Jag vet i så fall ej huru mycket det gör. Lady Isabel tog en blyertspenna och papper. Hon räknade efter och lade sedan på bordet några goldoch: silfverstycken, hvilka utgjorde den summa hon var skyldig. — Det är mer än ni förtjent och mera än ni skulle fått annorstädes, sade hon, ty man lemnar ej så tvärt sin tjenst. Marvel började nu under tårar och klagan uppräkna en lång lista af ursäkter. Hon sade sig aldrig skolat vilja lemna en så god matmor, men omständigheternas bud nödgade henne att göra det. Hon kunde ej besluta sig för att lefva på så obeqvämt sätt; men hon hoppades dock, att mylady skulle gifva henne en god orlofssedel. Isabel afklippte detta samtal med att gå ur rummet. Marvel gick derifrån på eftermiddagen och Joyce, som väntade utanför sade henne att hon borde blygas öfver sig sjelf. — Det är ej mitt fel, genmälte Marvel; jag är ledsen öfver att skola lemna min matmor, ty jag bar tyckt om att tjena hos henne. — Tala ej på det sättet; när man är fästad vid någon, skiljes man ej derifrån på detta sätt. Det är mycket illa af er. — Det är möjligt, fortfor Marvel spotskt; men jag, som har ömtåliga känslor, jag tycker ej om att bli trampad under andras fötter. Jag skulle aldrig kunna gå in på att