ingenting alls. Castelli var passionerad snusare och för att undvika enformigheten af att alltid begagna samma snusdosa, hade han förskaffat sig ett förråd af sådana, rangerade allt efter som de voro af sköldpadd, silfver, guld o. s. v. De flesta af dessa hade Castelli fått af Wiens artister, som vid namnsoch födelsedagar eller andra tillfällen skänkte honom dosor. Han hade på detta sätt samlat 1,500 stycken. Den märkvärdigaste af dessa är en som tillhört Moliere och hvilken han fick till present af Meyerbeer på sin 91:sta födelsedag, den 6 Maj 1860. Dosan är af silfver och har formen af en lampa, en symbol af lifvet, hvilken man anträffat i de gamle Egyptiernas grafvar. Inuti synes Meyerbeers fotografi och utanpå locket befinnes en afbildning af den kinesiske filosofen och reformatorn Confusius. Castelli hade äfven en annan samling, nemligen af , Wiener-witze, ordnade i kronologisk följd; många af dessa voro af honom sjelf. En kejsarinna i helgongloria. Från Paris akrifves: Man talar i hofoch damkretsarne mycket om ett för kejsarinnan Eugenie bestämdt velektriskt hufvudsmycke, som hon kommer att bära på en af de första hoffesterne. Detta diadem består af glaskulor, som upplysas medelst en omkring hufvudet gående konduktör af ett elektriskt ljus. Blandningen af dessa glaskulor med briljanter, rubiner och smaragder af stora dimensioner skall, som man försäkrar, sprida ett så mångfärgadt och starkt sken, att det skall vara tillräckligt att upplysa en hel salong och naturligtvis omgifver buvudet på den som bär smycket som en verklig gloria. Hvad kunna inte menniskobänder åstadkomma! Blandadt sällskap. En tysk grof brottsling vid namn Brinkhoff, känd för stöld och röfverier, och hvars bedrifter vi vid något föregående tillfälle omtalat, befinner sig för närvarande i unionsarmten och har redan avancerat till officer. Sedan det efter mycken möda lyckats bonom att blifva anställd som kock i armåen hade han tillfälle att utmärka sig vid ett oförmodadt anfall af de konfedererade, j det han med 19 af sina kamrater slog tillbaka 2,000 (?) fiender och derigenom räddade en truppafdelning från undergång. Så berättar ett Newyorker-blad, hvilket också bekräftas af ett bref till hans far. Brinkhoff har i Amerika antagit sin hustrus namn och heter Wilhelm Ernst. Hvad man är och kan bli. När Napoleon 1:e friade till madame Beauharnais var ban en fattig officer och hvarken han eller hon hade råd att hålla ekipage. De gingo ofta till fots till madame Beauharnais notarie, en liten puckelryggig man vid namn Raguideau. En dag då m:me Beauharnais gått in i notariens euskilda rum för att tala om uppsättandet af sitt giftermålskontrakt, stannade Napoleon i yttre rummet. Genom den på glänt stående dörren hörde han buru Raguideau på allt sätt sökte öfvertala m:me Beauharnais att afstå från sitt äktenskap med en man, som ingenting hade Åmer än hvad han gick och stod i. Napoleon häntydde aldrig på att han hört dessa ord, men på sin kröningsdag lät han tillkalla hr. Raguideau Den lille mannen, som trodde att han skulle få någon nådebevisning, stod snart underdånigast djupt bugande inför kejsaren. — Res upp er och se på mig, kära Raguideau — sade Napoleon — tycker ni nu också att jag ingenting har mer än jag går och står i? Notarien, som erinrade sig sina ord, både darrade och bleknade, men Napoleon klappade bonom vänligt på axeln och sade: Ja-ja när ni sade det, så var jag liten och obetydlig som ni nu är, men ni ser hvarthän man kan komma genom ihärdighet. Gå nu ni och gör sammaledes, men likväl, det får jag utbedja mig, icke i Frankrike. Förlorade paraplyer och gummigaloscher! Hvart taga alla de paraplyer och galoscher vägen, hvilka smart sagdt dagligen förloras? Hvem man möter så har han förlorat sin paraply eller sina galoscher; men aldrig påträffar man någon som säger sig ha tillvaratagit dylika persedlar. — Den som derföre kan besvara frågan: Hvart taga alla de paraplyer och galoscher vägen, hvilka ständigt förloras? vore i sanning förtjent af en nationalbelöning. Sva afvaktas innan nästa regnväder. En gammal ungkarl bläddrade i en bok och utropade, då han fann en planche i densamma föreställande en ung man knäböjande för en förtjusande tärna: ,Förr än jag skulle kunna förmå mig att böja knä för en qvinna, förr skulle jag slå ett rep om halsen på mig och hänga mig; anser inte ni att det vore det bästa jag kunde göra? tillfogade han vändande sig till en ung flicka. ,Jo, det skalle onekligen vara det bästa — för qvinnan! blef det sarkastiska svaret. Knutstraffet i Ryssland. Fordom brukade man i Ryssland att, genast efter försiggången exekution, klyfva näsan på de förbrytare hvilka erbållit knut, hvarefter de skickades till Siberien eller transporterades till grufvorna. Denna barbariska sed existerar ej nu mera. Men ännu finnes ett lagstadgande, enligt hvilket den person, som blifvit dömd till knut och transportation, kan få detta straff för