Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 3

nu tydligt se Nordens krigsplan. Den gär ut pa att, såsom vi redan för ett par månader sedan nämnde, kringränna Södrens Potomacsarmå. För att emellertid söndra Sydtrupperna och taga deras uppmärksamhet i anspråk å flera skilda punkter på en gång, företogos en mängd landstigningar å Sydkusterna, hvilka dock visat sig hittills vara af mindre betydenhet. Äfven sökte Norden att angripa högra flygeln af Sydtrup eruas kedja i Virginien, men blefvo ständigt der hållna på afstånd. Fara synes nu vara för handen för Sydtrupperna, att Norden skall inkasta större härmassor i Virginien, för att om möjligt söka afskära Söderns Potomacsarme från all förbindelse med sina egna stater, under det att de tvifvelaktiga gränsstaterna så småningom återforena sig med Unionen och derigenom beröfva sydtrupperna sitt hittills säkra fotfäste, så att de mäste uppgifva att hålla nordarmeens hufvudstyrka 1 schack, och istället draga sig tillbaka hem till sitt. Skilja sig de stora gränsstaterna definitivt från sydförbundet, så skall deras proportionsenliga svaghet i striden klarare framstå, än nu är fallet. De började kriget med en befolkning af 9,000,000 mot 20,000,000; men dessa 9,000,000 skola reduceras till 6,000,000. Visserligen kunna äfven dessa fortfarande göra motstånd, men skall Södern under svåra torhållanden bibehålla sin sjelfständighet och hålla ut i kampen? Det är frågan, som snart skall få sitt svar. — At alla underrättelser att doma, tyckas äfven gränsstaterna verkligen vara hugade att uppgifva Söderns sak. Det berättas nemligen bland annat, att straxt efter fästet Dounelsons intagande utskickade kommendör Foste tvenne kanonbåtar på Tennesseefloden, hvilka, etter att ha tagit 2 och uppbrännt 6 fiendtliga kanonbätar, trängde tram genom hela staten Tenuessee ända till Florence i Alabama. De blefvo ej allenast icke fiendtligt mottagna, utan rönte ätven de otvetydigaste bevis på de i närheten af floden boende innevanarnes lojalitet mot unionen. Dessa skockade sig nemligen i massa tillsammans å stränderna och helsade med jubelrop och glädjetårar den länge saknade synen af stjernbanret. På åtskilliga ställen i Tennessee och Alabama begåfvo officerarne sig beväpnade i land, der de blefvo på det mest lysande sätt trakterade at innevånarne och uppmanade till att stanna qvar, för att organisera trupper för unionen. Officerarne kunde icke stanna qvar, för att upptylla deras önskan, men medtogo dock till tjenst ombord 250 raska unga män, hvilka frivilligt erbjödo sig. Dessa manifestationer egde just rum i den delen af staten, om hvars unionistiska sympatier man mycket tviflat. — Med anleduing af de vunna segrarne på Tennessee och Comberland-floderna har nordgeneralen Halleck utfärdat en proklamation till Nordtrupperna, hvari det heter: , Kriget är ännu icke slut. Förbereden er på nya strider och segrar. Trupper skynda hit från alla håll, och vi skola snart hafva en armå, som är oemotståndlig, Unionsflaggan måste åter svaja öfverallt, och de undertryckta unionisterna i Södern måste befrias. Soldaterna och matroserna i den stora vestern äro beredda att göra detta. Tid och ställe äro bestämda. Seger och ära vänta trupperna. Nordgeneralen Burnside berättades för någon tid sedan ha med en stor expedition landat på Nord-Carolinas kust, der han intagit den af sydtrupper besatta ön Roanoke. Denna eröfring tyckes ej vara utan vigt, såframt den allvarligt begagnas. Genom densamma föllo 6 fästen, 40 st. till största delen svåra kanoner, 2 å 3,000 fångar och 3,000 gevär i Nordtruppernas händer. Nordtruppernas förlust angifves till 30 döda och 200 sårado. Ön försvarades dessutom af 8 armerade ångsartyg och betäcktes af en lång fördämning, som var bildad af sänkta fartyg, hvilka skulle hindra unionens sjöstyrka från att rycka fram. Angreppet började d. 7 febr. kl. 11 på förmiddagen och fortsattes till skymningen, hvarefter det åter börjades följande morgon och fortsattes till fram på eftermiddagen, då Sydstaternas flagga ströks och Unionens Åränder och stjernor hissades i dess ställe. Sydstaternas flotta flydde undan till Elisabeth City, dit nordofficern kommodore Goldsborough straxt skickade 13 kanonbåtar undor kommodore Rowan, hvilken lyckades uppbränna och förstöra alla de fientliga fartygen. Denna eröfring af hufvudpunkten vid Albemarle och Pamlico Sund öppnade för nordtrupperna åt norr vägen till Norfolk, åt vester till Weldon, sammanskjutningspunkten för de nordcarolinska och virginska jernvägarne. Dertill kommer i söder operationen från Fort Royel, der man väntar sig saker af vigt, heter det. Tvenne i all tysthet utrustado armkårer, hvardera om 8 å 10,000 man landstigningstrupper, skulle vara bestämda att onerora derifrån dan ana mat Savannah dan