Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 2

— Det gör ingenting! svarade lady Isabel mildt, jag kan gerna vara utan, och jag skulle ej vilja förorsaka nägot besvär. Miss Cornelia skyndade ut. Hvad skulle hon göra? Hon ensam visste det. När hon kommit ut i vestibulen, stötte hon der på Marvel, Isabels kammarjungfru. De mätte med bistra miner hvarandrra från hufvud till fötter och utan att säga ett enda ord. Marvel var mycket väl klädd, hon bar en klädning med fem volanger, hade på hufvudet en hatt med slöja och i handen en parasoll. Lady Isabel hade, såsnart hennes svägerska lemnat rummet, satt sig ned i en länstol och gifvit fritt lopp åt sina tårar och snyftningar. Det kalla mottagande, hon nyss rönt, hade lifligt upprört henne och hon frågade sig sjelf, om hon nu verkligen åter befann sig på East Lynne. Carlyle inträdde just nu i rummet och blef genast varse hennes ned slagenhet. — Isabel! utbrast han och lutade sig ned öfver henne; Isabel ! min älskade, hvad är det? — Ingenting . . . mumlade hon till svar, jag är trött, tror jag, och denna boning uppväcker inom mig minnen från det förflutna, minnet af min far. Archibald, jag skulle gerna vilja genast draga mig tillbaka till det rum, som blifvit iordningstäldt åt oss. Vet du, hvilket det är? (Forts.)