Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 2

till riksrådets sammankallande. Slesvigs riks rådsmedlemmar infunno sig och intogo sina platser, med undantag af tvenne, ThomsenOldenswort och Hansen-Grumby, hvilka protesterat mot riksrådets kompetens, emedan Holstein ej inträdt deri. Dessa båda hrr ha biträdts af åtskilliga medlemmar af Slesvigs enskilda ständer (ty Slesvig har äfven sin ständerförsamling), hvilka protesterat mot riksrådets behandling af de ärenden som röra Slesvig. Jemte Thomsen och Hansen utgöra de en majoritet (men en så ringa att den blott med 1 öfverskjuter minoriteten) af Slesvigska ständerförsamlingen. Man skulle häraf kunna tro att Slesvig är emot närmandet till Danmark, som onekligen utgör riksrådets hufvudsyftemål i dess nu pågående arbete att lösrycka sig allmera från Holstein: men så enkel är saken icke, ty den skulle då ej vara en genuin dansk-tysk tvistefråga. Slesvigska ständerförsamlingen är nemligen icke någon folkvald institution; den är tvärtom ett officielt uttryck för tyska riddorskapets och presternas makt. De stora egendomsegarne ha nemligen bestämmande makten, och de äro ,schlesvig-holsteinare. Den naturliga följden afriksrådets fortfarande behandling af sina ärenden måste bli Slesvigs och iHolsteins särskiljande, och med samma minskning at ,schlesvig-holsteinarnes makt. Denna minskning är detsamma som en representationareform inom Slesvig eller en ändring af ständerförsamlingens sammansättning, i enlighet med tidens fordringar och de bestående förhållandena i sjelfva konungariket Danmark. Det är naturligt att slesvigska ständerna ej vilja ingå på ett sådant arrangement, som skulle upphäfva de kära privilegierna, och derföre protesterar en del af desamma. Men äfven Preussen kan förlora sin påstådda inblandningsrätt i hertigdömenas angelägenheter, om riksrådet sår fortgå i en möjlig eiderdansk riktning. Det understödjer derföre å sin sida de protesterande slesvigarne och protesterar sjelft mot riksrådets kompetens. denna protest har danska regeringen oss veterligt ännu icke afgitvit något svar. De tyska tidningarne ha äfven haft mycket att berätta mot yttranden at England, Frankrike och Ryssland till danska regeringen, hvari denna skall påminnas om forna löften och tillrättavisas. Det är ej troligt att nämnde stormakters noter äro af en så kategorisk natur som de tyska tidningarne låta påskina. Dessa senare vilja äfven förmena, att svenska regeringen skall hafva yttrat sig i frågan och hotat att besätta danska oarne i händelse af en tysk exekution i Holstein. Detta är påtagligen falskt. Svenska regeringen har sannolikt, om hon yttrat sig, endast refererat till sin not för i fjol, hvars hufvudinnehåll är, att Sverige skall materielt biträda Danmark, om Tyskland öfverskrider Eidern, men alltid egna det sina sympatier. Vi antaga detta, derföre, att dauska regeringen hittills visat en så vacklande och i längden omöjlig hållning, att den svenska ej gerna kunat så kategoriskt uttala sig hos Preussen, undet det hr Hall fortfar att bråka och advocera utan kraft och bestämdhet. Det finnes blott en möjlighet för att så skulle vara, och den är, att danska regeringen ingått några hemliga öfverenskommelser med den svenska om en bestämd och definitiv afsöndring af Holstein, men derom har man i allmänhet icke den ringaste aning. Det skulle emellertid vara önskligt, om Posttidningen erhöll ett litet ÅCommuniqus om saken, Jernvägskomite. Enl. ingånget telegram från Stockholm har K. M:t nedsatt en komite 1 och för undersökning af norra stambanan. Den lärde skolmästaren. I Westmanlands läns tidning läses: För någon tid sedan gick genom hela svenska pressen — nn äfven genom utlandets — berättelsen om en lärd skolmästare, en autodidakt, som, utom moderna språken, äfven tillegnat sig de klassiska och tillochmed gjort studier filosofi, historia Ko. Mannen sades dessutom ega hustru och barn, vara i ytterst små omständigheter, så att han tillochmed måste svälta för att genom försakelser kunna tillfredsställa en outsläcklig kunskapstörst. Det hela förekom oss som en saga; dock — här ha vi framför oss icke en saga, utan en tafla af den mest vackra och rörande sanning, som väcker på en gång förvåniug och deltagande. Red. har nemligen på skriftlig väg sökt och erhållit säkra underrättelser om den lärde och fattige folkskolläraren. Vi veta nu, att man