Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 2

Lord Mount Severn blef alltmera häpen och öfverraskad; hela hans ansigte förrådde den djupaste förvåning. ; — Jag förmodar, sade han, att detta är följden af er fars handlingssätt. Han hade gifvit den karlen rättighet att dagligen besöka er på East Lynne; och det var väl då som ni fattade kärlek för honom. — Ni misstager er alldeles, svarade hon glädtigt; jag har aldrig tänkt på att bli kär i mr Carlyle. — Ni älskar honom då icke? tillade grefven hastigt. — Nej, mumlade hon blygt, men jag hyser tillgifvenhet för honom, ah, mycket! Han är så god! Grefven tog sig med handen om hakan och började eftersinna. Isabel hade nyss tillintetgjort det enda skäl, som han ansåg kunna ursäkta ett så brådstörtande aktenskap. — om ni ej älskar Carlyle, huru kommer det sig då, att ni så skickligt vet uppdraga en skiljnad mellan att hysa tillgifvenhet och älska? Skulle då en annan ega ert hjerta ? Frågan gick rakt på saken, och Isabel blef alldeles blossande röd i ansigtet. — Jag skall nog komma att älska min man, var allt hvad hon kunde svara. Hon sänkte hufvudet och började förvirrad leka med sin urkedja. — Arma barn! utbrast grefven ofrivilligt, men som han var en af dem, hvilka tycka om att tränga till djupet af sin sak, tillade han lifligt: Hvem har under min frånvaro uppehållit sig på Castle Marling?