uppträdande, icke i afseende på det otåliga -kriket, utan på hans måls elutliga nående, mycket väl betänkt. Om nemligen Sverige larmade, hotade och tlllgrepe ytterligare mått och steg, då skulle det endast egga till ett motstånd, som det ej skulle förmå öfvervinna. Om det än finge några pennor utrikes i rörelse, för att understödja dess anspråk, skulle vi dock aldrig riskera något genom att neka ingå på dem. Ty hatet ätven mot hvarje sken at tvång och förtryck är nu öfverallt så starkt och obe stickligt, att vi alltid skulle ha den allmänna meningens mäktiga ström med oss, om den än på ytterkanterna hade sina bakvågar. Men om Sverige talar lugnt och klokt och tydligt ådagalägger sig icke vilja annat, än hvad som med nödvändighet härfly ter at sorhållandenas natur och i verkligheten är gagneligt för båda rikena, och hvilket det derföre skulle vara oförnuftigt att neka, så blir det oemotståndligt. Gentemot en sådan politik skulle det passiva motståndet vara domdt till ett säkert och vanärande nederlag. Vi norrmän erkänna, att unionen har sina brister, älven om dessa ännu icke ledt till i ogonen fallande skador. Om vi tänkte som så, alt ett sorsök till avt genom en ny unionsofverenskommelse afhjelya dessa brister möjligen skulle kunna tvinga oss till att medgilva Sverige fordringar, hviuka i och for sig rjeltva äro billiga och rumliga, men hvilka vi duck helst skulle vilja shppa itrån, och att vi dertore borde forhalla vss lugna, så skulle denna tanke vara ett grost sjeltbedrägeri. Har Sverige anspråk på att göra sådana sorändringar i unionsvilkoren, som äro otvitvelakugt rimliga och behofliga for unionens styrka, så har alven den moderation och den lojalitet, som unionskonungen, och, såvidt vi hitulls kunnat finna, åfven den svenska regeringeu visat, gjort det moraliskt nödvändigt tor oss att. medgifva dossa, om icke den svenska riksdagen eller den svenska pressen skulle vara olinda nog att kompromettera denna värdiga och fördelaktiga stallning. — — — — Svenska regeringen har tagit sitt förslag (till revision) tillbaka, men hon har derigenom älven lagt det närmaste ansvaret för föreningens framtida utveckling på våra skuldror. Bladet förklarar derefter revisionsfrågan stå på dagordningen och lofordar i östigt välförtjent och varmt H. Mt. konungens bekanta diktamen, hvarur såsom bestämdt framgår, att hvarje unionsfördrag måste ha till basis de båda ländernas lika rätt. En millionärs hungersdöd. I Aftonbladet läses följande: Enskilda bref från Berlin omtala en derstädes nyligen timad högst besynnerlig tilldragelse, i det nemligen en millionär nyligen dödat sig sjelf genom svält, ull följd at pietistiska grubblerier. — Kommersrådet Rabens hörde tll Berlins notabiliteter, bekant såsom en framstående konstvän och mecenat och lifligt intresserad för allt godt och skönt. Genom egen energi och intelligens hade han blifvit en af Berlins rikaste borgare — man uppskattar nemligen hans formögeuhet till omkring 3!; millioner rdr. For ett eller annat år sedan hade han — bresskrifvaren vet icke, om till foljd af något kroppsligt försvagande — börjat egna sig ål mystiskti-pietistiska funderingar, läst en hop engelska skrister al spiritualistisk art, och ehuru han för öfrigt synts vara vid sina sinnens fulla bruk, börjat tala med hela säkerheten och tillforlltligueten hos en visionar om tramtiden, andeverlden och beskaffenheten at det tillkommande lifvet. Han hade erhållit någon formmmelse derom aw jorden skulle förgås eller åtminstone på ett torfärligt sätt tuktas och tilltygas år 1863, och snart derpå blef det honom äfven uppenbaradt, att han skulle dö under året 1861, men att om han olyckligtvis skulle komwa att ötverlefva sistnamnda år, så skulle detta vara till stort men or hans själs frälsning. När året började nalkas sitt slut, råkade ban i en ytterst orolig sinnesstämning, och till soljd af någon ny up penbarelse borjade han vid jultiden afhälla sig från alla södosmnen. Uvarken de ommaste och enträgnaste böner och bemodanden srån hans anhörigas sida eller hans läkares krattiga föreställningar förmådde ändra hans beslut; såsängt försokte man både list och lindrigt våld for att uppehålla hans lif. Den gamle, torr i alla hänseenden så älskvärde och vördnadsvärde mannen, dog hungersdoden den 31 December 1861, och detta ull följd at religiöst svärmeri i ordets egentligaste mening. — Det förmodas att det beromda Ravenåska målaingsgalleriet, som under många år tvenne dagar i veckan varit öppet för allmänheten och som är sardeles rikt på dyrbara arbeten af den nyaste tidens mästare, icke kommer att bibehållas, utan blir förskingradt at arfvingarne. N — —— .)0—lh(! .I—hh 7 NDN 2 TT oo —