åter få pluralitet och segra inom norska re presentationen, då skulle mojligen omständigheter kunna inträffa, hvilka hos hvarje vän af Nordens väl måste väcka de allvarligaste bekymmer. I en af sina arviklar om revisionsfrågans utgång m. m. yttrar Morgenbladet följande, hvilket vi anse vara värdt den största uppmärksamhet, emedan det, ofvannämnde parti oafsedt, lemnar en klar redogörelse för Norges ställning nu och sannolika förhållande i en framtid till oss: Den utgång, som trågan om nedsättandet af en ny unmionskomite i hufvudsaken erhållit, kom icke oväntad. Alla underräuelser från Stockholm och tonen inom svenska pressen förberedde oss på, alt man i Sverige icke skulle med blind hårdnackenhet fasthålla vid begäran af en revision. Hvad man häri Norge biott hy-te något tvifvel om, var, huruvida den svenske justitiestatsministern, som i fjol ansåg sig bora bringa unionstrågan ä bane, nu kunde besluta sig for att tillåta, det trägan blefve hvilande. Vi se med tillfredsstätlelse, att grefve de Geer låtit dertill förmå sig. Vi anse detta som ett vittnesbord våde om att stämningen i Sverige blitvit lugnare och om ministerns moderation samt statsmannaduglighet.; Om den allmänna memngen i Sverige varit stämd för, att dess styrelse ensidigt skulle ha vidtagit åtgärder ull förberedande af en revision, skulle han såsom konsututionel minister måst åtlyda den elie: nedlagga sin befattuing. Och atven om icke någon stark allmän onskan ullkännagitvit sig om att ställa saken så på spetsen, mäste det alltid ha varit frestande för en minister, som mera fästade atseende vid sin egen stallning än rikenas sanna behof, att fasthålla vid sin mening. Han skulle derigenom ha räddat skenet af att vara konseqvent. Han skulle otvifvelaktigt hafva förvärtvat sig popularitei hos dem, som skrika högt. Jusumestatsministern har föredragit att uppgifva den sormela konseqvensen, för att, såframt det srod i hans makt, på denna punkt bidraga till utjemning i godo af meningsskilnaderna. Bortläggandet af det genom sista svenska riksdagens uppmaning töranledda förslaget om nedsättandet at en unionskomite lemnar nemligen tillfälle till att gifva förhandiingarne och diskussionerna om de unionela angelägenheterna en ny och mera lugnande karakter och fråntaga dem den prägel af ömsesidig ovilja, som de ärft trån swt ursprung och sedan till någon grad måste bibehålla, till skada för saken och bekymmer för alla norska och svenska män, som allvarligt öfvertänkte, hvad dessa tvenne små, sattiga och al mäktiga grannar omgifna länder kunna tå genomgå i framtiden. Bortläggandet af detta förslag betyder derfore fred mellan båda rikena. Men det betyder icke sömn. Det gifves kanske åtskilliga här i Norge, som, uti känslan af att vårt fosterland befunnit sig val under unionen, anse, att vi skola sasthälla vid densamma i dess nuvarande skepnad, och derföre önska, att man nu gerna kunde låta hela saken hvila — om möjligt 1 evighet. Detta är helt enkelt en omöjlighet. Den offenthga diskussionen har nu en gång på allvar bemäktigat sig detta ämne. Uuivnens andamål, medien sor dettas uppnående, dess tördelar och brister hafva nu ej allenast satt sinnena, utan äfven tankarne i allman rörelse. Bemodandena att lugna lidelserna balva lyckhgtvis nu utsigt for att lyckas. Men lika klokt och aktningsvärdt detta bemödande är, lika oriktigt och orimligt skulle det vara av hejda den profvande undersokningen och slå bort tviflen. Det skulle ätven vara förgatves. Vi skulle icke, äfven om vi ville, kunna tjessve blunda för, att unionen har åtskilliga brister. Och ätven om det norska folket vore nog försloadt, att göra sig qvitt tanken häryå, -kullo det dock vara lojligt att vilja tro, det Sverige skulle låta frågan för bestandigt falla. Om vi nu låta den ligga odiskuterad och obearbetad, erkännande oss vara ovilliga oller soformögna att bidraga till dess lösmng i otverensstämmelse med vår ära och vårt krat, så skall den tid snart komma, då Sverige äter upptager frågan till behandling. Och genom alt åter lemua Sverige inniativet i denna sak skulle vi utsätta oss för, att lidelserna skulle vid ett af de oundvikligen intraffande tillfäl len, då en förment eller sann kollision uppstår mellan norska och svenska intressen, åter bemäktiga sig frågan. Det parti i Sverige, som ser ensidigt på sitt säderneslands intresse, kan då säga, att erfarenheten visat der norrmännen hvarken vilja förena sig med svenskarne om ett gemensamt förbättrande at unionen eller på egen hand söka förbereda en sådan. Man skulle då således, och det 792 2 2— 2 2 .2..