Göteborgsposten – 10 mars 1862, sida 2

hon kände miss Carlyles svaghet, ansäg hon, att han möjligen lidit någon penningeförlust. — Kanske det är fräga om East Lynne? inföll hon. Skola Carew icke flytta dit? — Nej, det skola d icke! fortfor Cornelia skarpt. Men det gäller nu någonting helt annat. Archibald har begått en stor dumhet, och det är nu han sjelf, som skall slå sig ned sina bopålar på East Lynne. Fastän det i allt detta låg någonting för Barbara obegripligt, kunde Barbara icke återhålla den rodnad af nöje, som uppsteg på hennes hinder. Hon hade mer än en gång i sina gyldene drömmar sett sig som herrskarinna på slottet East Lynne. — Du skall allt sjunka en eller ett par grader ned från dina böga tankar, mumlade den klarseende Cornelia inom sig. — Nyheten kom öfver mig i dag morse som ett åskslag, sade hon högt; den gamle Dill berättade mig den. Jag riktigt grundruskade honom för besväret. — Ruskade gamle Dill! upprepade Barbara förvånad. — Ja, och det så att det gjorde ondt i mina egna armar. Han skall ej glömma det så snart. Han har uppmuntrat min bror i denna skamlösa handling, han har för mig dolt saker, om hvika han bort underrätta mig, och jag vill ej gå i go för, att de icke varit i komplott båda. Barbara satte sig ned helt förvånad, emedan hon alldeles icke kunde begripa, hvart Cornelia ville hän. (Forts.)