Göteborgsposten – 10 mars 1862, sida 2

kärlek för Arcbibald och det hopp hon hyste om att bli hans hustru. — Hvad kan föra Cornelia hit nu i denna stund? tänkte Barbara, som såg mycket bra ut i sin sommardrägt, ty det var mycket varmt, och hon hade derföre tagit på sig en ljus bardgeklädning. — Huru står det till? sade hon och lutade sig ut öfver fönsterkarmen. Skulle ni tro det? min mor har begifvit sig ut. Pappa begagnade sig af det vackra solskenet, för att föra henne i vagn till Lynneborough. Stig in, dörren är öppen. Miss Carlyle steg in, utan att yttra ett ord till svar. Hon tog plats på den första stol hon fick tag uti och lät till inledning höra några oartikulerade grymtningar. Barbara vände sig till henne. — Är ni sjuk? sade hon. Ni ser så förvirrad ut. — Förvirrad! ja det är jag också, grimaserade damen i raseri. Mitt hjerta riktigt blöder! Bjuder ni mig ett glas vin? Bahl det är ej vin, som jag behöfver! En stor olycka har drabbat oss. Archibald... — Archibald, säger ni? afbröt Barbara, som genast blef orolig. Hvad har då händt honom? Har han träffats af någon olycka på jernvägen? Har han kanske brutit benen af sig? — Jag skulle af allt mitt hjerta önska att så vore! genmälte miss Carlyle lifligt. Han och hans ben må tyvärr alldeles förträffligt! Det är ännu sämre än så, Barbara. Barbara tänkte på alla upptänkliga oredor, och eftersom