Göteborgsposten – 10 mars 1862, sida 2

— Jag måste vända tillbaka till kontoret, wumlade den gamle Dill, liksom för att göra slut på samtalet. Och tillät mig, innan jag går, bevisa er hela mitt deltagande; det smärtar mig verkligen, att ni i detta sett ett tillfälle att vredgas på mig. — Och jag skall göra om detsamma ännu i dag, om jag åter finner er på min väg, skyndade miss Carlyle att svara. Då hon väl blifvit ensam, satte hon sig ned, och hennes ansigte tog en stel hållning. Carlyles bref föll ned på golfvet. Siraxt derefter lifvades åter hennes anletsdrag, och hon skakade på hufvudet, hotande än med ena handen än med den andra, allt under det hon tycktes inom sig diskutera åtskilliga punkter. Hastigt reste hon sig upp, tog sin hatt och schal och styrde sina steg mot rådman Hares hus. Hon trodde, att de nyheter, som innan dagens slut skulle vara i fullt omlopp i West Lynne, skulle ådraga henne sjelf missaktning. Hennes bror, som hon så högt älskat, hade nu, så att säga, skjutit henne åt sidan, genom att valja sig en maka, som skulle vara honom både närmare och kärare, och hade gjort det i smyg, utan att rådfråga henne; bon ansåg det derföre bast att sjelf först högt uttrumpeta detta ösver nela staden. När hon kom bort till rådmannens hus, stod Barbara i salsfönstret. Oaktadt den smärta miss Carlyle rönte inom sig, irrade ett leende af elak tillfredsställelse öfver hennes läppar, vid tanken på det förfärliga slag, hon nu skulle rikta åt den unga flickans bjerta. Ilon bade tydligt anat bennes