Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 1

——————— — — gång fått, och fortfar ihärdigt att anse, dot ett afstående af Venetien skulle vara en skamlig förlust och en outplånlig vanheder. Man förmodade dock ej att den sinnrike och djerfve herrskare, som uttänkt — eller åtminstone antagit och framställt — planen att skänka Mexico åt erkehertigen, väntade att, som en ersättning, för Italiens räkning erhålla den gräns, hvilken han tre år förut forklarade sig beredd att med vapen eröfra åt det: samma. Hvad man i Wien föreställde sig, var att om österrikiska regeringen antoge planen i afseende på Mexico, skulle detta torhållande begagnas som början till underhandlingar angående Venetiens afträdande, eller, rättare sagdt, som ett förberedande steg sor att åstadkomma dylika underhandlingar. Det skulle blifva den punkt af vänskaplig beröring emellan franska och österrikiska regeringarne, hvilken nu saknas. Man kunde hafva antydt att f. d. guvernören ötver Lombardiet och Venetien genom mexikanska thronen kunde fått ersättning för sin törlust i ställning och anseende och den tanken kunde måhanda ha blitvit yttrad, att Osterrike skulle tå ytterligare ersättning — hvem kan säga hvarest? Kanske vid östra kusten at Adriatiska hafvet. Men dylika planer skola aldrig vinna bifall i Wien. Man hyser der ingen önskan att försvaga Turkiet, men deremot strätvar man af alla krafter att tå länge som möjligt sammanhålla det af så många olika elementer hopkomna österrikiska kejsarlomet. Man hyser en oöfvervinnerlig motvilja mot att afstå Venetien, hvilket man, så vänge kejsaren är vid sitt nuvarande lynne och samma mån som nu inneha makten, nåkert aldrig skall uppgitva, såvida ej kanonkulor bli de argumenter som anvaudarn, tör att förmå Östernke till mindre balsstarrignet. Erkehertig Maxmilians förträffliga egenskaper äro väl bekanta. Han är en iutelligent och ädelsinnad furste med liberula asigter i poeitiken, och han var personligen värderad och aktad i Lombardiet, äfven på den tid då italienarne voro som mest uppretude mot allt hvad österrikiskt hette. Mexico skulle vara lyckligt om det erhölle en sådan furste i stället för de sauvetslösa och opatriotiska äfventyrare, som styrt dess öden och gjort det olyckligt allt sedan den tid, då det afskuddade spanska oket. Men man kunde önska honom en bättre lott än att styra en dylik eländig nation, sammansatt af strupskärare, halfindianer och vildar, allesammuus depraverade och blodtörstiga och bland hviika det ringa antalet af hederliga och förständiga patrioter försvinner till ett iutet samt är fualkomligt muktlöst. Man anser i Wien att en sådan thron ej är värdig en österrikisk erkehertig, hvilken annorstädes kan finna tillräck: igt fält för sina talanger och sin energi samt vinna större ära och ryckte genom att organisera och utveckla den flotta, som brodrens regering anser nödvändig för landets lugn och värdighet, och för hvars förbättring en så stor summa i årets budget blifvit anslagen. En orsak, hvarföre regeringen afböjt att inblanda sig i angelägenheten och lemnat dess afgörande åt erkehertigens och förespråkarnes för planens enskilda afgörande, är troligen den, att bletve mexicanska kronan emottagen af den förre skulle en kinkig fråga uppstå for kejsaren. Om han läte sin bror utan eskort bege sig till ett så oroligt land som Mexico, der den nye suveränen troligen skulle bli utsatt för komplotter och uppror, kunde man säga att han ville bli af med honom; men om han å den andra sidan gafve honom skepp och trupper för att skydda honom, skulle man ropa att han bortslösade landets penningar, hvilka så utomordentligt väl behöfvas hemma, Detta dilemma är tydligt och måste naturligtvis undvikas.