Göteborgsposten – 5 mars 1862, sida 2

var så vid första sammanträffandet, kan man vål föreställa sig, huru det måste blifva sedan? en sårande brist på egard. svåra kränkningar hopades öfver den unga flickan, liksom för att försöka, huru långt de yttersta gränserna för hennes tålamod skulle kunna utsträckas. Isabel vred sina händer af sorg, då hon blef ensam, och bad till Gud om att snart kunna få en annan tillflyktsort. Lady Mount Severn lefde, så att säga, endast för att bli beundrad, och hon samlade omkring sig alla dem, som kunde för henne upptanda sin beundrans rökverk. Hon dref sitt koketteri så långt som möjligt, utan att dock någonsin öfverskrida konvenansens gränsor. Det fanns icke i hela verlden någon qvinna mindre hugad för att glömma sig sjelf eller sätta sitt goda rykte i fara, än Emma, grefvinna af Mount Severn. Det fanns å andra sidan ej heller någon qvinna, som byste ett djupare förakt än hon för dem, som råkade att glömma sig. Hon var i högsta grad afundsam och egoistisk. Man hade aldrig sett henne bjuda till sig någon ung och förförisk qvinna; hon skulle hellre velat se hos sig en spetälsk. Läsarinnan kan nu förstå hennes vrede, då hon fick veta, att Isabel Vane skulle för beständigt vistas under samma tak som hon, Isabel med sina behag, sin ungdom och sin utomordentliga skönhet. Vid jultiden infunno sig några besökande, mest unga män, och de förstodo endast att illa dölja, det de kände sig mera dragna till den unga skönheten än till den despotiska grefvinnan. De retade hennes vrede tillochmed så öfver alla gränsor, att grefvinnan en dag, i en huslig scen, glömde allt för att endast minnas sitt rageri och förklarade Isabel vara en föraktlig tiggarunge,