— Allt är i ordning, mumlade Isabel; och nu, mr Carlyle, nu måste vi skiljas. Men tillåt mig, innan jag sager eder farväl, erbjuda er ett litet minne utaf mig. Tag emot dessa små guldoch silfver-fiskar, bvilka jag nyligen inköpt. — Ilrarföre tager ni dem icke med er? — Til lady Mount Severn. Nej! jag vill heldre anförtro dem åt er vård. De behöfva åj mycket för att lefva ... några oblater, det är alltsammans ... Vill ni ge dem sådana? Hon uttalade dessa ord med den djupaste rörelse och hennes ansigte badade i tårar. — Sätt er ned... blott några minuter, sade Carlyle till henne med bönfallande stämma. — Nej, nuj, jag måste resa genast. Han bjöd henne nu armen, för att föra henne till vagnen: När hon gick genom vestibulen voro alla husets tjenare der församlade. De väntade henne derstädes, för att få säga henne farväl. De flesta hade åldrats i hennes fars tjenst. Hon räckte dem darrande banden; hon skulle velat säga dem några ord till afsked, för att betyga dem sin tacksamhet, men hon kunde det icke; snyftningarne hindrade henne från att kunna få fram ett ord. IIon lät sin blick irra vänlig och tärblandad omkring bland dem alla, derefter påskyndade hon sina steg, liksom om hon hade brådt att bli qvitt denna rönderslitande scen. Pound satt på kuskbocken med Marvel bredvid sig, och postiljonerna väntade blott på signalen till afresan. Isabel hade tagit plats i vagnen och Carlyle lutade sig öfver vagnsdörren emot henne och tryckte heunes hand.