Göteborgsposten – 3 mars 1862, sida 3

battre anvandts Ull Englands försvagande. Frankrike har haft mycket orätt; sade han, att hjelpa England i att hämnas på kineserna; det borde ha lemnats i sitt förödmjukade tillstånd. Han förvånades vidare öfver att oupphörligt höra omtalas de vidriga fördragen af 1815, under det man tyckes hysa varmt intresse för engelsmännen, som påtvingat Frankrike dem. Man bör ej glömma Waterloo, och när det är fråga om England, bör man aldrig säga: våra trogna allierade; utan våra trolösa fiender. — Ministern Billault tillbakavisade på ett värdigt sätt detta okloka anfall och beklagade, att man åter försökte upplåga hatet mellan Frankrike och England, under det kejsarens politik dock gjorde allt, för att dämpa det. Bland studenterna i Paris förberedes en petition till senaten med begäran om de franska truppernas återkallande från Rom. Den franska pressen har ändtligen brutit sin tystnad om prins Napoleons tal och de uppträden detta föranledde. De presterliga tidningarne jubla öfver, att den närmast tronen stående myndige prinsen lyftat en flik för de olyckliga planer, som kejsardömet bär under sin kappa. Journal des Dbats understödjer deremot prinsen och tadlar bitande hans motståndare för detta inom senatens årsböcker ensamt stående uppträde, genom hvilket senaten så fullkomligt fallit ur sin naturliga roll, såsom den moderata och modererande statsmakten. Den värme, kraft och talang, hvarmed prinsen häfdade och försvarade den franska revolutionens principer gentemot kontrarevolutionens, lemnar bladet sitt fulla erkännande, emedan det alldeles öfverensstämmer med dess egna åsigter och sympatier, och bladet medgifver detta utan förlägenhet, fastän prinsen i det han försvarade revolutionens sak, knöt den till kejsardömets, så väl det första som det andra. Inom engelska underhusets möte d. 24:de inlemnade regeringen marinbudgeten, hvilken framkallade en lång debatt. Lindsay och Baxter opponerade sig emot densamma och påstodo, att budgeten var alltför hög. Lord Palmerston tog till ordet emot dem med att såsom vanligt åter hänvisa på Frankrikes oupphörliga skeppsbyggerier. Från katolska presterskapet i Italien utgå allt som oftast flygskrifter i en mot påfvedömets verldsliga makt fientlig anda. Denna anti-påfliga litteratur har nu nyligen tillökats med tvenne verk, af hvilka det ena är en broschyr af patern Luigi Prota, en dominikanermunk. Den bär titeln: Rom italienska nationens hufvudstad och de katolska intressena, och kommer till den slutsats, att den verldsliga makten är ej allenast umbärlig för påfvedömet, utan tillochmed rent skadlig för detsamma. Det andra verket har sett dagen i Florens och har grefve Mario Carletti till författare. Senare Post. Schismen i Frankrike mellan kejsar Napoleon och lagstiftande kåren fortfar ännu och tyckes tilltaga alltmera i bestämdhet å båda sidor, så att vi nu ha den under andra kejsardömet hittills osedda företeelsen för våra ögon af en fullständig divergens mellan statens högste styresman och folkets representation. Schismen gäller naturligtvis frågan om Montauban och den af kejsaren åt honom begärda dotationen. För att emellertid undvika oenighetens utveckling till allt större dimensioner, har lagstiftande kårens ordförande grefve Morny skrifvit till kejsaren, för att kunna åstadkomma en transaktion mellan kejsaren och kåren. Äfven föredraganden i den nedsatta dotationskomiteen, hr Touvenel, har hos kejsaren haft audiens, för att åvägabringa en förlikning. Men kejsaren inhöljer sig i en stolt tystnad och säger nej till hvarje förslag. Komiten har, äfven sedan den blifvit delgifven detta kejsarens beslut, förklarat sig ej kunna gå ifrån sitt fattade beslut, vid hvilket den oryggligt fasthåller. Det tyckes af denna anledning som om någon annan utväg ej skall flnnas än lagstiftande kårens upplösning och utskrifvande af nya val, ett beslut som Napoleon dock lär tveka att fatta, ty säkert är under nuvarande rörelse inom franska folket, att en ny lagstiftande kår skulle resa ännu kraftigare opposition mot regeringen än den hittills varande. Nyfikenheten är i hög grad spänd öfver utgången af denna betecknande schism. Jäsningen bland studenterna väcker alltmera regeringens uppmärksamhet. För att undvika vidare tumultuariska utbrott, har den nyvalde professor Renanes föreläsningar blifvit tillsvidare inställda, under förevänning af, att professorn skulle hylla lärosatser, hvilka såra de kristliga trosatserna, och derföre att föreläsningarne kunna ha oroligheter till följd. Detta regeringens steg har naturligtvis väckt allmänt ogillande inom quartier latin och man hafarvar fill arch mad Snna tärra damanatratin.