Vid guldbröllops-festen den 21 Febr. 1862, (Nedanstående vid kaptenen A. H. Volkert och hans frus guldbrollopsfest upplästa versar hafva vi sätt tillstånd att meddela.) I milda toner klinge, Min sangmö, lyrans sträng, Och minnets blommor bringe Du hit från aiktens äng! Kom, medan aftonsolen Oss tjusar med in glans, Vi fläta nattviolen I eternellers krans. Och kan en myrten trifvas I nordens hyddor än, Må åt de gamle gitvas Den skönsta qvist af den! Men låt oss kransen vira Kring deras siltverhår, När nu de tacksamt fira. De flydda sälla år. I sälle, hvilken lefnad! I njuta fått i ro Af femtiarig trefnad, At f mtiärig tro. — O sen ej blott tillbaka! Till himlens Gud sen opp, Som make gat åt maka Och krönte bådas hopp! Hel, gamle! Må du trycka Till hjertat än din brud Och tacka för din lycka Din maka och — din Gud! Fast matt är ögats flamma Och vissnad kiudens ros, Ar bjertats tro dersamma Och kärleken derhos. Och du, som honom hägnat Så ömt till lifvets qväll, Som honom ledt och fägnat — Du gamla, trefaldt hel! År en kyss på pannan t aldrig brudgum gif... En bättre sist, en annan Uti ett bättre lif! Ett bättre lif !... När lifvet Härnere lyktas snart, Må eder blitva gitvet Ett lif af himmelsk art: Af inga dunkla öden, Af kärlek blott det vet, Ty han är stark som döden Och blir i evighet. Daniel.