— ——— —k ——— Alexander II sann väl detta förslag utan rim och reson samt lika kostsamt, som kosteligt, men utan tillräcklig kraft, som han är, sorklarade han, att, emedan de sjelfve så ville, hade han för sin del ej något deremot. Snart visade det sig, att våra slåta financierer ville lorhjelpa till pengar några lika slätt beräknande, men väl anskrifna klienter, en öfverste Schulman o. a., som genom stor stat upprätthålla sitt anseende. (Den nämnde mannen torijenar visserligen ryktbarhet äfven för sina tid efter annan och senast helt nyligen utförda bragder å la don Juan och har en gång vederfarits nåden, att bland inbjudne taddrar lör en son af äkta säng få räkna vår grekiske monark, hvars person vid tillfallet representerades af når lutherska biskop Ottelin. I förbigående blott detta). Morberörde handkasvas ursprungliga och vackra ändamål torde hafva varit, att med finska, för att icke med ryska tillgångar bistå arma finnar, som i Kyssland blifvit utblottade. Till någon del sker så ännu och tillika befordras finnar till Kyssland, i det ekiperingsoch respengar tilldelas finnar, som i Ryssland blifva tjenstemän, vanligast vid millitären. dådane utgående poster med af förhållandena rättfärdigad anledning äro väl de fleste, icke de störsto. Mimsterstats-ekreteraren har den väl törsedda kassan omhänder. Ni läste nyss namnet Stjernwall Walleen. Ni skall säkert skänka tvenne ätters representant ett otvetydigt medlidande, då ni får veta, af hvilket fatalt missöde han drabbades ej längesedan. För att upphjelpa sitt genom en ganska ringa medverkan till utskottsmanisestot alltmer sjunkna anseende i Finland, toll ban på den luminösa iden, sedan man i Ryssland börjat lossa på censurbanden och vår betrielseumma från öfvoreensorn, grefve Berg, nära nog kunde förutses och ined honom från de strängaste censurtyglarne, den iden att etälla sg i spetsen tor de etundande stadgarne med utet mindre tvång; men hans olycka ville, att snabbare åtgärder stor saken skedde från Helsingfors, sullkomligt törbi hans popularitetplaner och till deras undergång. Att vår censur allaredan är betydligt lindrad har ni, som aagdt, nogsamt kunnat finna of åtskilliga tidskriftsartiklar, både nya och sväduna gamla, som vid sitt offentliggörande öppet fått uttala att de under förra regimen blifvit fördömda. Flere bland de senare hafva likvist varit lästa tillförene, om icke i Finland, så i Ryssland, der de blifvit öfversatta för monurkiens räkning, och särskildt vill jag nämna, att detta varit fallet med Snellmans märkliga rärsgamla nHyärshelsniog i Litteraturbladet, samt i sammanhang dermed jemväl, att den ene af urtiklens två öfversättare, vid namn Golovin, snart torde bli färdig med en öfversättning till ryskan af Fänrik Ståls Sägner, hvilka intagit honom till den grad, att han enkom derför på egen hand studerat Svenska Språket, så hvilket han förut icke kunde säga ett enda ord. I händelse Finlands förhoppning om censurens tullkomliga afskaflande samt om återgang till ordentlig trycktrihetslag realireras, så sker detta atminstone utan motstånd från nuvarande generalguvernören. Kännedomen härom och om nans benägenhet för inaktivitet i allmänhet, bidrog i sin mån till hans emottagande med öpna armar, i jublet öfver befrielsen från en intrikat ogerningsman. Huru hastigt dennes blindaste anhängare ändrade ton, intygas af en liten anekdot, som tillika framhäller ett karaktersdrag hos guvernören Antell. Denne upp: komling hade alltid iakttagit, att med den djupaste reverens uttrycka sig: hans excellens herr generalguvernörrn grefve Berg, enär och ehvar skyddsguden af honom blet nämnd, men knappt förnams första ljudet af det brakande