kan, och när han vål fört igen dörren bakom dem, gaf AA ha dörren bakom dem, gat hon fritt lopp åt sina tårar. — Jag skulle önska, att jag kunde för er uttrycka, huru ledsen jag är öfver allt hvad som nu händt, sade Carlyle till henne; om jag kunnat förutse detta, skulle jag bestämdt befriat er från denna smärta. Önskar ni, att jag skall kalla hit mrs Mason, eller vill oi kanske ensam gå upp på ert rum? — Ja, jag kan nog gå ensam, jag är ej sjuk ; men jag z mig nedslagen, och jag är rädd, sade hon darrande, jag är rädd, ty deruppo . hos min far ... finnas tvenne karlar ... Carlyle betraktade förvånad den unga flickan och märkte nu, att hon darrade och skälfde i hela kroppon. — Jag förstår ej alldeles hvad det vill säga, men det förskräcker mig, fortfor Isabel; de sitta på hvar sin sida om honom, och påstå, att han är deras fånge. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Carlyle höll, fattad af häpnad, sina ögon fästade på lady Isabel. Hastigt böjde han hufvudet och frågade med blicken bofmästaren, som Du kommit in och stod bredvid honor. Denne svarade blott med att sorgset rista på bufvudet, hvilket Carlyle ansåg som ett dåligt tecken. — om ni tillåter, lady Iesbel, skall jag först göra huset rent från det sällskap, som vi ha derinne, sade advokaten och pekade på matsalen, sedan skall jag åter träffa er deruppe. — Det är tvenne blodsugare, som bemäktigat sig liket, bviskade hofnästaren till Carlyla, då Isabel aflagsnal sig, de