Göteborgsposten – 27 februari 1862, sida 3

— 0O0c2—2 42812 28 427—4 W19W 810117 hvilken nog skall veta att begagna de många felaktigheter, till hvilka den kejserliga regeringen gjort sig skyldig såväl inom som utom Frankrike, för att djupt såra denna; och den tilltagande arbetsbristen, de ökade skatterna, de finansiela taskspelerierna m. m. skola bli tacksamma lockbeten att dermed äfven uppröra massorna mot regeringen. Italien kan verkligen skryta otver att lyckans stjerna lyser öfver detsamma i strålande glans från den politiska himlens zenith; ty liksom i många andra länder är dess öde en at deviserna på den sköld, som framåtskridandets parti bär äfven i Frankrike. Den liberala meningen i detta land anser nemligen eftergifterna för påfven och det med honom sammanhängande klerikala partiet i Frankrike vara en olycka för landets tidsenliga framätskridande. En kraftig coup de main till förmån för Italien af kejsar Napoleon skulle tillvinna honom de liberala, hvilka vid densamma skulle fastknyta sina sorhoppningar om egen önskad frihet, och nedtysta de reaktionäras verop. Dessa brösta sig nemligen öfver sin egen styrka i den fasta tron, att de äro oötvervinnerliga, ty, mena de, hvarföre skulle Italien annars hindras från att tillegna sig Rom? Ej nog dermed, retade öfver de medgifvanden franska regeringen redan gjort åt den allmänna folkviljan i Italien, uppträda de presterliga i den bittraste opposition mot regeringen, sålunda sjeltva undergrätvande sin existens, sjelfva utgörande sin egen ironi. Skall kejsar Napoleon förmå undertrycka de outgrunduga personliga iutressen, som hittills ledt hans pohtik i Italien, och uppoffra dem tor såväl Italiens som Frankrikes bästa, ja, for sitt eget, ty hans dynasti är ännu ej så fast grundad, att den förmår stå emot en allmän ovilja och en häftig storm? Vi skola i alla hänseenden sannohkt ej behöfva länge vänta på svaret. Vi nämnde redan i går några ord om, huru det franska klerikala partiets anhängare hr de Segur dAguesseau, utsarit mot den tyglösa pressen (det är märkvärdigt att både i norr och söder, Oster och vester presterna och dessas anhängare utgjuta sin vredes skålar öfver den stackare pressen, hvilken dock, deras vanmåktiga vrede oaktadt, tager sig den fribeten att lefva). Oss förehgga nu närmare redogörelser for den värde senatorns tal. Alla den nyare tidens käraste ideer, alla de principer, sow i dag utgöra de civiliserade samhällenas grundval, hafva varit mål för hans anfall, utan skonsamhet för de personer, som hylla oller utbreda dessa principer. Han uttalade sig i de hätskaste ordalag emot Frankrikes allierade och emot inrikesministern Pervigay. Denne senare har på ett dräpande och värdigt sätt besvarat det ohyfsade angreppet såväl inom senaten med ord, som utantor med handling, i det han skall hafva kungjort att alla engelska tidningar, med undantag at ett par stycken, hädanefter få spridae, utan förutgången censur; hvilken åtgärd, kanske sangviniskt nog, betecknas såsom förhoppningsfull för sjelfva den franska pressens suckar efter mera utsträckt yttrandefrihet. — Den liberala parisertidningen -Sieclepåminner, bitande, hr de Sågur dAgucaseau om hans fordna synder, då han t. ex. år 1848 skrek lika högt som någon annan: Vive la röpubliaue! Men så är det: de politici som blitvit etter sin tid ha i allmänhet mycket däligt minne. — Den parisiska tidningspressen ogillar äfven med sällspord enstämmighet den ultramontana senatorns yttranden. Jules Gårard, den berömde lejonjägaren, har af regeringen blifvit befullmakugad, att grunda ett sällskap, hvars hutvudamål är, att påskynda och betrygga anslutningen till Frankrike i södra delen af Algeriet, samt austalta om en regelbunden förbindelse mellan Algeriet och Senegal. Italien har äfven fått sig ett nytt anrop från Mazz.ni, hvilket är hiksom Garibaldis förut betecknande för Italiens nuvarande belägenhet. Mazvinis skrifvelse är ställd till arbetareföreningarne i Neapel, och han uppmanar dem deri, att vänta den nationela befrielsen endast af italienska nationen och Garibaldi, men icke af Frankrike. — Äfven studentföreningen i Pavia, hvilken utsett Mazzini till hedersledamot, har från honom fått en skrifvelse, hvari han uttalar sig med stor missbelåtenhot öfver sakernas gång i Italien, och det ej allenast i hänsyn till regeringens förhållande, utan äfven i afseende på det paris beteende, som, fastän starkt till antalet medlemmar och beredt till uppoffringar, likväl ir ur stånd, att höja sig till en gemensam praktisk handling. Mazzini önskar, att stulenterna måtte genom en alla universiteter omfattande förening grunda rörelsepartiets neliga falang, och sörja för, att viljans ennet må representeras äfven i en kassa, som