Göteborgsposten – 27 februari 1862, sida 2

det man krankte en ung ilicka, som stod ensam midqtibland d-m, utan någon enda menniska till sitt beskydd. — Jag står fast vid hvad jag sagt, upprepade samme person, utan att bry sig om knotet och hvisslingarne, hvarmed man ville tysta ner honom, jag står fast vid hvad jag sagt, och jag ber er, mylady, upplysa mig, om det finnes några kontanta penningar i huset, Bom ... I detta ögonblick inträdde plötsligt mr Carlyle i rommet. Han märkte genast, huru blek Isabel var och huru hennes händer darrade. Ilan anade straxt hvad som försiggått, och afbrot utan vidare ceremoni den talande. — Hvad betyder allt detta? frågade han i en myndig ton. IIvad viljen j? — Om ni är vän till den aflidne pären, borde ni kunna I veta, hvad vi vilja, ljöd svaret. Vi vilja ba våra skulder vetalta. — Det är väl möjligt, sade Carlyle, men här är hvarken rätta stället eller stunden, att göra edra anspråk gällande. Vanden er till Warburton Ware. I — Det hafva vi också gjort, och de hafva helt artigt! ling bort oss med tillsägelsen, att vi ej kunna få någonting i — I alla bänseenden, återtog Carlyle, är er närvaro här icke på sin plats. I I lan lat sina blickar irra omkring bland alla de värva; rando och tillade i en be-tamd ton: i — Jag uppmanar er, mina herrar, att lemna detta ställe, och det utan dröjswål,