Göteborgsposten – 27 februari 1862, sida 2

smärta cr i ett sådant ögonblick som detta, om icke Warburton och Ware, er hr fars båda kommissionärer, underrättat oss om att vi här ej skulle kunna få en skilling, om icke möjligen genom försoljning af möbelmanget. I så fall vruka merändels de förstkommande erhålla sin betalning före de andra. Jag begaf mig derföre tidigt i dag morse i våg och jag är beredd att skrida till utmatning. — Tyvarr för er, min bästa herre, har jag förekommit er, anmärkte en person, som förrådde stor likhet med en af de båda vaktarne af liket. Men hvad förslår detta lösörebo för oss? Om vi delade försäljningssumman för möblerna, skulle resaltatet bli detsamma, som om man släppte en droppe va:ten i Themsen. H — Men, utbrast lady Isabel, ett rof för den häftigaste; rörelse, hvad kan jag göra? hvad vill ni väl, att jag skall göra? Jag har inga penningar ... jag ... I — Det veta vi blott alltför väl! tillade en af de när-, varande, en man med magert och blekt ansigte. Vi veta det blott alltför väl, upprepade ban, och om man får tro på det. allmänna ryktet, så är ni mera att beklaga än vi alla, ty ni är nu utan någon tillilykt här i verlden, utan ett dre för ert! underhall. — Er far var en fullkomlig odugling, utropade yvredgal en annan person; han bedrog Gud och hela verlden; han har ruinerat tusentals menniskor. Dessa ord möttes genast med ett starkt sorl af ovilja, ty största delen af dessa män hade, oaktadt sitt tvära, nastan grofva yttre, ändock tillräckligt hjerta, att icke tillåta,