Göteborgsposten – 27 februari 1862, sida 1

bel? utropade hofmastaren vredgad. Hon är nog olycklig ändå; hon känner dessutom icke till grefvens affärer. — Jag vill träffa henne och jag skall det äfven, skrek i raseri en af fordringsegarne. Om bon anser sig alltför förnäm att komma hit och tala med oss, så skall jag sjelf gå att söka reda på henne. Huru! tillade han, alltmera retad, man har lurat penningar ifrån oss och nu säger man oss, att det icke finnes någon i huset, ingen utom den unga flickan, och henne får man ej störa. Ah, det är för mycket! Den unga damen har dock förut icke dragit i betänkande, att hjelpa sin far i att förstöra våra penningar. Om hon envisas med att icke vilja emottaga oss, är hon en qviana utan hjerta, redlighet och heder. Då lady Isabel hörde dessa ord, förmådde hon knappast lägga band på sin vrede. Hon gick ned några trappsteg, alltjemt stödjande sig mot räcket, för att ej falla, och lutade sig framåt ropande: — Hvad betyder allt detta stoj? hvad är det frågan om? — Mylady! svarade den gamle hofmästaren lifligt och med bedjande stämma, gå icke ned, jag besvär er derom, er närvaro skulle endast reta dem ännu mera. Jag har denautom redan skickat efter mr Carlyle. — Var min far verkligen skyldig dem penningar? fortfor den stackars flickan. — Ja, mylady, jag befarar att så var. Lady Isabel rättade hastigt upp sig: hennes beslut var fattadt. Hon gick utan någon vidare tvekan ned i vestibulen och derifrån med snabba steg in i matsalen, dit de förnämsta