Göteborgsposten – 27 februari 1862, sida 1

nnsiste skyndade hon ut ur rummet. Hon mötte mrs Mason i trappan och störtade emot henne, som om hon varit gripen af vansinne. Hon grep häftigt tag i den gamla damens hander, slungade på henne en flammande, feberaktig blick och I visade derefter med darrande hand på den dörr hon nyss sskyndat igenom. — Der! ... stammade hon ... der ... ett par karlar ... — Huru är det fatt med er? hvilka karlar? frågade smrs Mason, som stod alldeles förskräckt öfver att se Isabel i ett så ytterligt upprördt tillstånd. — Jag vet icke ... jag vet icke! . .. fortfor det arma barnet med en af snyftningar nästan qväfd stämma, men de äro derinne ... der ... och de påstå, att min fars döda kropp tillhör dem ... Mrs Mason, som ej visste hvad allt detta ville säga, beslöt att för ett ögonblick lemna lady Isabel och sjelf begifva sig till den aflidnes rum, för att taga reda på denna hemligbet. Lady Isabel kände sina ben svigta; bon måste stödja sig mot trappräcket, för att kunna bålla sig upprätt Hon var så svag och vacklande att hon ej vågade taga ett steg längre. Ett häftigt samtal hade börjat dernere i vestibulen, hvarest de många olika fordringsegarne befunno sig. Allt mer och mer förskräckt höll hon tillbaka andan och lyssnade, ty hon kunde ej förklara hvad som försiggick eller hvad detta stoj och denna oreda ville säga. — Hvarföre envisas så med att vilja tala vid lady Isa