Göteborgsposten – 26 februari 1862, sida 3

RR Vår Från Utlandet. Franska senaten började sistl. torsdag sina tverläggningar om adressen. Labarn, som oret tog till ordet, höll ett tal till förmån för Poleus sak. Hr Stourm gillade adressutstet, särskildt hrad angick den italienska rågan; Sågar dAÅguesveau, tråu det klerikala agret, beklagade, det han i adressutkastet icke funnit det ringaste nämndt om de ätgärder regeringen vidtagit mot de helga sällskapen. Talaren beklagade sig älven öfver det beskydd, som gitvits den sjellsvåldiga presson. Lill sist yttrade han sig emot punkten om Italien, dertore att den ar för ef kerläten mot regeringen i Turin och alltsor sträng mot den i Rom. De Bourgoing uttalade sitt hopp om att freden icke skulle bli störd melian Österrike och Italien, och kardiual Matbieu slutade sedan listan öfvor zalarne tör dagen med att begära några torklaringar ofver de dipiomauska dokumenter, som meddelats rogeringen, isynnerhet med hänsyn ull de klagomål, som väckts mot biskopen at Poitiers, och de förklaringar, som vexlats 1 Rom mellau Antonelli och Lavalette. — Bland senare talare nämner telegralen älven prins Napoleon, hvilken verkligen, oaktadt Monitourens dementi, hållit ett sfrisinnadt tal till förmån för Italiens enhet, samt pressens och undervisningens frihet. — Dessa första debatter lemna visserligen icke någon bestämd upplysning om dagens vigtigaste sråga: den italienska, men de visa dock tydligt, att denna i hogre grad, än man ens velat låta påskina, sysvelsättor den allmänna uppmärksamheten. Åfven inom lagstiftande kåren väntar man sig skola få höra många uttalanden för Italien. Intressant är emellertid att se, huru man börjar i det så länge beskedliga Paris ordentligt göra i opposition. Sålunda begär Napoleon sjelf upprepade gånger, att en at bans guldgossar, general Montauban, må hugvas med åtskilligt godt; men kamrarnes utskutt tager sig dock friheten att vägra, rocali vägra apptyllandet at den kejserliga viljan. Mirabile dictu! skulle det verkligen ha kommit, så långt, att franska folket åter vill intora sin högste ledare på konstitutionel våg? Det finnes många antydningar oll att så är, och gör e) Napoleon åter en af sina glänsande mästerkupper, med hvilka han kan för en stund blända sina goda parisare och åter tillvinna sig popularitet — skulle det kunna bända, att — Napoleon finge se det ovanliga skådespelet af en kompakt opposition. Att en kupp dock är i förväntan är möjligt och den bekante, alltid val underättade brusselerkorrespondenten till Koln. Zeit. tyckes vara af samma mening. Han meddelar äfven en märklig skrifvelse från en vid Tuilleriehofvet anställd diplomat, hvari läses: Franska regeringen har beqvamat sig till en kompromiss med senaten, hvilken hon har att tacka för, att senaten beklagar det päfliga hofvets orörlighet. Kejsaren har låtit säga horrarne, att han tillsvidare icke tänker bortkalla sina trupper från Rom, eller annarnågot ändra sin ställning, utan snarare är sinnad att tillbjuda påfven ännu ett offer, för att försona sig med Italien på grundvalen at betryggande af hans nuvarande territorium. De officiösa tidningarne skola tillsägas att försvara denna kombination, hvars antagande skulle framkalla en revolution i Italien, och framställa den såsom en för båda parterna önskvärd lösning. Men saken är alldeles icke så illa menad. Det var nödvändigt för kejsaren, att drifva senaten ett steg framåt, och