Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 3

(com fordrat Italiens erkännande al Preussen) såsom ordförande, och förutom flere bekanta namn, von Twesten, Simson och Virchow fått plats. Det ar icke allenast de rheuska deputerade, som i sil andragande lägga deu preussiska regeringen ett mera energiskt och framfor allt mera frisinnadt uppträdande på hjertat: den liberala tyska pressen är ätven enig härom; men under det nagra blad hatva goda förhoppningar om, av regeringen slutiigen skall inse, det hon endast genom en bestämd anslutning till Tysklands liberala enhetssträfvan kan lösa de svårigheter, som under sista dagarne lagts i vägen för henne at Österrike och dess allierade, varnar Volk--Zeitungmot att hysa någon illusion med atseende på en minister, i hvilken sådana män hafva plats som krigsministern v. Roon, gretve Bernstorf. och v. d. Heydt; att uppmana en sådan mi nistör till att taga något steg i den tyska frågan, anser bladet vara detsammma som att framkalla reaktioneu. I samma anda uttalar sig on korresp. Augeb. Allg. Leit. hvilken säger: Sålange ingen radikal omsvängning gjorts i Preussens ej allenast yttre utan äfven inte politik, kan regeringen icke räkna på det tyska folkets eller dess representationers understöd. Med ott Herrehus, i hvilket junkrar styra och regera, med en armeorganisation, som skapat en till största delen adlig officerskåär, med wn skattebörda så stor som om landet betunue sig i krigstillstånd, med en väsentlig reaktionär byråkrati, med eu minister, som ej har enhet, och en författning som saknar de vigiigaste konstitutiovela bestämmelser, kan Preussen ej vänta sig skola runa sympati och anslutung hos de besolkningar, hvilkas koustitutionela lif till en del befinner sig eu längre framskriden utveckling än den prousviska statent. Den stat, som vill organisera uch iörena Tyskland, måeto först börja med att retormsra sig tjell, och det a äfven ett råd, som den itberala pressen enstämmigt gifver den preussiska regeriugen, men man döljer icke tor sig sjelt, all der under nuvarande törbållanden finnes föga utsigt till att detta råd skall bl: toljdt. De större franska och engelska tidningarne taga onstämmige parti för Preussen, men uttala jemväl alla sitt tvifvel om av Preussen skall kunna lösslita sig från sin overksamma, defensiva hållning. Times säger: oaktadt sin ötverlägsna ställmng inskränker Preussen sig dock, geutemot småstaternas försök att tvin ga det in under Förbuudsdagens ok, wu eu simpel afvisning; men eu energisk konung skulle snart kunna bringa sitt land ur en så vuusklig ställning. Det är Preusseus sak, alv sjeltt gå i spetsen sör retormerna i stället tor att motsätta sig dem, då de komuma fram från dess grannar; törsummar det i så fall sin pligi, kan det lätt hända, av sådana mäns planer som v. Beust-blifva till verklighet, och Preussen har då försummat ett vigtigt ullfälle, att hätda sin naturliga ställning såsom högste ledare af de tyska iutressena. Det i går omtalade mordatteutatet på franske gesandteu i Rom, markis Lavalette, dementeras, och det vill synas som om underrättelsen endast är ett uppkok på ett förut gängse rykte om ett attentat på exkonungen Frans. En tysk tidning meddelar härom söljande biomständigheter: Frans II låter för närvarande restaurera palatset Faranese, som tillhör honom, för att dit förflytta sitt resideus från Qvirinalet, och brukar dagligen se till arbetena. Tre misstänkta personer, al hvilka den ene förgäfves anmodat oxkonungen om ett penningeunderstöd, förhörde sig omständligt hos arbetarne om tiden, då han brukade komma; men vakten fattade dervid misstankar, tängslade karlarne och faun hos den ene af dem en lång dolk. Man vet ej mera, ty undersökningarne bedrifvas i största bemlighet. Monitören meddelar officielt, att Frankrike begärt upplysningar i Rom angående det konsilium at alla romersk-katolska biskopar, som der skall samlas i vår, och atv Antonelli svarat, det inbjudningen alls icke var förpligtande, hvarpå Frankrike tillåtit biskoparne att resa till Kom. — Broglia är utnämnd rill medlem af franska akademien, Från NewYork akrifvea, att nordtrupperna etter en häftig strid intagit det vid Tennessee-floden liggande Fort Henry, och att kongressen i Washington antagit lagen om tvångskurs å de af skattkammaren utfärdade obligationer. — Detta sista steg skall nog inom kort uppväcka en häftig opposition inom landet; och säkert synes dessutom vara, att den finansiela nöd, hvari Amerika nu befinner sig, måste föra till en förfärlig kris, om ej ett snart slut kan göras på kriget. Här i Europa känna vi alltför väl, hvad det vill säga, då ett lands regering nödgas bosalla i twangelklnare SA.. åa valnta