Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 3

lluru romanen brefven af Monte-Christouppstatt. Som säkert de flesta af våra läsare känna denna roman, vilja vi här meddela, huru Alex. Dumas sjelf, i ett at sina senare arbeten, borättar dess historia: Det är nu snart tretio år, som mina fiender mycket undrat öfver hvem som egentligen skrifvit mina arbeten. Det var för enkelt att tro mig sjelf ha gjort det, derföre föllo de aldrig på denna ide. Och naturligtvis är det isynnerhet de af mina arbeten, hvilka haft den största framgången, som de minst ansett mig ha skapat. Så t. ex. pästäs det ganska allmänt i Italien, att det är Fiorentino, som skrifvit Monte-Christo, hvarförv tro de icke lika gerna att det är jag, som skrifvit la divina comedia, jag har fullkomlig, samma rätt till denna ära, som Fiorentino til min Mont--Christo. 1 Se här i korthet, huru denna roman kom att se dagen. År 1841 var jag i Florenz, Alla andra nationers lynnen öfverensstämma så föga med det franska, att öfverallt, hvar en mångd fransmän vistas dessa, förena sig och bilda en slags koloni. År 1841 hade den franska kolonien i Florenz den förtjusande villa Quarto, då bebodd af kung Jromoch prinsessan Ma: rhilän, till sin medelpunkt. Det var hos dessa höga personer, som hvarje trausman vid sin ankomst till Medicgernas stad sökte att olifva mottagen, men som jag redan år 1834 blifvit presenterad för den kungliga familjen, räknades jag år 1841 nästan såsom ek gammal bekant. Kung Jeröme hedrade mig till och med med en hög grad at välvilja. En dag sade han till mig. Min son kommer hit om någon tid. Jag rekommenderar honom till dig. Till mig, sire. hvarmed skulle jag väl kunna tjena honom? — Att lära honom känns Frankrike, och att resa litet omkring med honom i Italien, ifall din tid tillåter dig det. — Har ban sett ön Elba? — Nej. — Nåväl, då vill jag resa med honom till ön Elba, det kan vara nyttigt för den store Napoleons brorsson att få sluta sin uppfostran med en pilgrimsfärd till detta historiska ställe. Saken afgjordes och så fort prins Napoleon anlände, började vi att göra våra tillredelser till den föreslagna resan. Vi afreste först till Livorno, men som denna stad är gräsligt tråkig, var vår vigtigaste omsorg att så fort som möjligt, åter lemna den. Följaktligen begåfvo vi oss till hamnen och frågade om ej något skepp snart derifran skulla afsegla till Porto-Ferrajo. Der fanns intet. Vi promenerade emellertid helt modstulna af och an på kajen, då plötsligen prinsen utropade: — Titta på den der båten, Dumas, — Hvad är det för märkvärdigt med den? — Se, hvad den heter! Jag tittade på den lilla farkosten. Den hette Uertigen af Reichstadt, Knappt hade jag läst detta namn förrän jag utropade! — Om jag vore er Mentor, skulle jag föreslå er en galenskap. Och det vore? — Att på denna båt fara till Porto-Ferrajo. Skulle vi fara sextio mil i denna lilla båt ? — Ivekar ni? — Nej! — utropade prinsin och hoppade raskt i båten — ÅIlertigen af Reichstadt skall föra oss till ön Elba! Vi uppgjorde med matroserna hvad de skulle ha för öfverfarten och ehuru de gjorde stora ögon, då vi uttryckte vår önskan att på deras lilla båt företaga resan till Porto-Ferrajo, gjorde de inga invändningar, Vår resa gick ockeå, oaktadt atorm och sjösjuka, så förträffligt, att vi redan den följande dagen landstego i Porto-Ferrajo.