Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 2

— Nåväl! jag uthardar icke längre, utbrast Isabel; jag är er tacksam för all den uppmärksamhet ni egnat mig, men jag måste nu vända tillbaka in till min far: ni kan ej hindra mig derifrån. Carlyle skyndade att ställa sig för dörren. Hans ansigte, som bibehöll det uttryck af välvilja, man vanligen kunde läsa deri, lifvades dessutom i detta ögonblick af deltagande och ömhet, ehuru det äfven var beslutsamt. — Tillgif mig, bästa lady Isabel; jag kan ej låta er gå. Då hon såg hvarje motstånd vara onyttigt, utbrast hon i tårar och lät sig föras af honom bort till kakelugnen. — Han är dock min dyrt älskade far, jag har ingen mer än honom i hela vida verlden. — Jag vet det, och var öfvertygad om att jag sjelf röner allt hvad ni känner. Jag har mer än tjugo gånger denna natt önskat, att ni vore min syster (förlåt mig denna tanke!), på det jag skulle kunna mera fritt gifva uttryck åt mitt deltagande och lugna er. — Nåväl, säg mig då sanningen, hvarföre jag hålles skiljd från min far. Om ni kan gifva mig en öfvertygande förklaring deröfver, skall jag lyda eder önskan; men upprepa då ej hvad ni förut sagt, att jag skulle störa honom, ty det är icke sannt. -— Ni skall ej kunna uthärda att se honom, hans lidanden äro för svåra; om ni, oaktadt varningen, ginge in till honom, skulle ni sedan ångra det i hela ert lif. — Ligger han för döden? (Forts.)