Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 2

med smärta nödgas utsäga detta olyck-digra: det är för sent! Eller är det ett oundvikligt öde, en naturnödvändighet att dessa tvedrägts-frön, dessa små-intressen, dessa fördomar, icke kunna nedtystas utan genom en långvarig nationalolycka? Är det endast i den gemensamma olyckans skärseld, i ett gemensamt bloddop nationalkänslan kan renas från afundens smitta? År icke Italiens långvariga olycka, Tysklands nederlag i början af deuwa århundrade och dess ännu fortfarande vanmakt tillräckligt varnande? År hela den Germaniska stammen dömd att i inbördes oenighet förstöra sig sjelf, för att lemna rum åt Panslavismen? Vi hoppas att så icke är, men vi hafva ej tvekat att uttala de farhågor, hvartill ställningen emellan folken gifver anledningen, samt de hinder som möta för ett närmande. Så länge hvar och en af de serskilda stammarne uteslutande har sig sjelf till ögonmärke, å länge icke någondera vill hembära något offer på ett gemensamt fäderneslands altare, så inse vi mer än väl omöjligheten al hvarje tillnärmande. Ännu torde också tidpunkten icke vara inne, men låtom oss åtminstone arbeta på utrotande af fördomarne. Beträffande sättet för ett anslutande, si torde, vid nämnde förhållande, det också vara alltför tidigt att inlåta sig på denna fråga. Då tidpunkten en gång inträffar hafva vi redan antydt vår åsigt, att det folkets delta gande i de offentliga angelägenheterna, som är ett tidens tecken, förutsätter såsom oeftergifligt vilkor för hvarje försök till ett närmande: en unionel representation för unionella ärenden; ett tillfälle för män att mötas och utkämpa en kamp, som måste leda till ett slut; men undgå sådana strider, som be: stå i munhuggeri, och leda till — intet. Alla konstiga och klyftiga afvägningar af mak! gagna vid uppgörandet af institutionerna : detta afseende foga. Det är folkmaktens stora hemlighet att den i starkt nationella stater såsom de Skandinaviska, oaktadt de svårs felsteg den ofta begår, dock reder sig och kommer till målet. Låt skandinaverne åter mötas, men på nutidens fredliga strids fält. År idåen sann, så skola folkens ombuc förmå att utarbeta den: är den icke, så fallei den. Öch den utväg återstår oss då all tid att, likasom nu, draga oss in en hvar sitt skal, och hvar för sig gå våra öden til mötes.