Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 2

och var en enfaldig bondgosse. Isabel drog sin arm ur Carlyles och sade, innan hon gick in i vagnen, till lakejen: — Är min far mycket sämre? — Ja, my lady; han utstöter sönderslitanfle skri, men man tror dock att han skall lefva tills i morgon. Isabel grep med ett häftigt rop tag i mr Carlyles arm, för att hålla sig uppe. Han förde fort undan karlen, så att. denne var nära att falla hufvudstupa på gatan. I — Ah, mr Carlyle, hvarföre underrättade ni mig icke: genast derom ? sade Isabel under en frosskakning. I — Min bästa lady Isabel, jag beklagar, att ni nu blifvit derom så oforberidt underrättad. Men lugna er: ni vet ju, att han ofta är mycket dålig, och detta ar kanske: blott ett vanligt anfall. Stig in i vagnen. Jag hoppas det: bästa. — Far ni hem med mig? i — Javisst. Jag skulle ej tillåta, det ni fore ensam. Hon flyttade sig åt sidan i vagnen, för att lemna plats; åt honom. — Tack, lady; jag sitter på kuskbocken. — Men aftonen är kylig. — Åh, det har ingen fara. Han stängde till dörren och tog plats bredvid kusken; lakejen steg upp bakpå vagnen och denna rullade bort dragen i fyrsprång. Isabel lutade sig tillbaka i sitt hörn och klagade bögt i sin förtviflan och hjelploshet. — Spara ej bästarne, sade Carlyle till Wells. Lady Isabel dör af oro; hon skall säkert ådraga sig en sjukdom. — Det blir väl ännu värre i morgon bittida, akya