Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 2

———5 — — Min stackars far! inföll hon skrattande. Han befarar säkert, att jag redan skulle ha nog af denna konsert, och har derfore velat laga att jag i tid skulle komma härifrån. Tack, mr Carlely, jag väntar dock till konserten är slut. — N.j. nej, lady Isabel, ni bar ej förstått mig. Lord Mount Severn är verkligen sämre, Hennes anlete antog då ett allvarligt uttryck, utan att det dock förrådde den ringaste förskräckelse. — Godt, sade hon; när denna sången är elut skall jag gå, för att ej störa de närvarande. — Jag ber er, låt oss icke förlora ett ögonblick, utan genast skynda härifrån. Hon reste sig ögonblickligt upp och lade sin arm under mr Carlyles. Denne sade mrs Ducie några ord till förklaring och förde derefter lady Isabel genom hopen, som forundrad delade sig, för att lemna dem plats. Månget öga följde dem, men intet mera nyfiket och ifrigt än Barbara Hares. — Uvart beger han sig hän med henne? sade Barbara ofrivilligt. — Huru skulle jag kunna veta det? genmälte miss Carlyle. Barbara, ni har ej gjort annat än pratat hela qvällen, hvad är det fatt med er? Man brukar gå på konsert för att lyssna, men ej för att prata. Mr Carlyle svepte i rummet kappan kring Isabel och gick derefter med henne utför trappan. Vagnen höll nära intill dörren och kusken hade tömmarne i ordning, färdig att genast låta ekipaget ila bort. Lakejen, ehuru 4j densamme som varit uppe i salen öppnade vagnsdörren, såsnart ban fick se sin unga berrskarinna. Han var oykommen i tjensten,