Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 1

—AsAWA—t— ——— i — Mycket illa! Doktorn, mr Wainwright skickades efter kl. 5 i dag morse och har stannat hos min far en god del af dagen. Pappa bad mig säga, att han hoppades få se er hos sig i morgon. Mr Carlyle helsade till afsked och skyndade åter till Barbara, med hvilken han började gå uppför trappan, då i detsamma ett annat aristokratiskt ekipage körde fram. Barbara vände sig om; ekipaget var mrs Duciets. Den stora musiksalen var alldeles proppfull, och mrs Ducie, hennes tvenne döttrar och Isabel fördes till sina platser i öfra ändan af salen nära orkestern af mr Kane sjelf. Samma bländande syn, som träffat lord Mount Severnes blickar, träffade nu äfven åhörarne, vid anblicken af Isabel med hennes hvita klädning, glittrande diamanter, rika lockar och underbara skönhet. De båda miss Ducies, med hvardagliga ansigten, satte upp sina näsor värre än naturen sjelf gjort med dem, och mrs Ducic utstötte en hörbar suck. — Den stackars flickan är mycket att beklaga, sade bon; hon har förlorat sin mor och hon eger ingen som kan leda henne eller lära henne att hafva ett bättre sätt. Denna löjliga utstyrsel måtte vara hennes kammarjungfrus vivk. Men oaktadt sin s. k. löjliga drägt var lady leabel icke desto mindre aftonens drottning, Hon glänste som en iilja bland soloch stockrosor. Miss Carlyle, advokaten och Barbara hade likaledes privilegium att få sitta nära orkestern, ty miss Carlyle var en vigtig person, för hvilken man alltid visäde djup aktning. Carlyle åter hade föredragit, att ställa sig bland de kavaljerer, som tagit plats vid dörren. Salen var alldeles öfverfull