kat en viss oro hos dess vaktare. Några förmodade att hon händelsevis slukat någon af de filtar mån brukar breda öfver henne; man tunderade just på att någonting borde göras för att bota henne, då hon midt under dessa öfverläggningar ett, tu, tre hade omkring hundrade ägg. Dessa ägg äro inneslutna i ett hvitt läderlikt ämne; de äro af gåsäggs storlek, ha till största delen en smutshvit färg och äro sinsemellan förbundna genom en hinna. Ibland dem finnas tvenne små röda ägg. Många ha blifvit tillplattade, förmodligen tilltolje af den starka tryckningen af ormens kropp. Anmärkningsvärdt är att denna fruktsamhet på ägg, hvilken, som det tyckes, bort medtaga ormens krafter och följaktligen uppväckt hunger, synbarligen haft en motsatt verkan. Ormen har nemligen ej förtärt något på tjugutre veckor, medan ormhanen, som befinner sig i samma bur, under tiden tagit sig åtskilliga mål på kaniner, hvilkas blotta åsyn, vid andra tilifällen så appetitretande, numera blott tyckes törarga ormhonan. För få dagar sedan t. ex. hoppade en oskyldig kanin helt nära förbi hennes nåd, men hon fattade blott djuret i strupen och kastade det argsint längt bort ifrån sig. Vid många tillsällen, då ormhanen, utan tvitvel drifven at fadersstolthet, nalkats honan tör att se efter huru det stått till med de husliga affärerna, har han blifvit bortkörd med en dugtig knuff. Det ser således ut som skulle hon helst vilja fullgöra sina moderliga pligter utan hjelp. Blott en enda gång har väktaren sett henne aflägsna sig ifrån sin intressanta utkläckningsoperation; men innan han hunnit bege sig till baksidan af buren, för att bättre kunna se äggen, hade hon åter lagt sig på dem. Hon liknar mycket en gammal höna med sin afföda, uppblåst af moderlig fåtänga. Hon är dessutom mycket retlig och har, enligt väktarens berättelse, äfven tyckts förarga sig öfver föremål utantör buren. Ehuru hon icke äter, dricker hon dock ymnigt; men som vatten finnes nära intill henne behöfver hon ej lemna äggen för att släcka sin törst. Då man öppnar dörren på baksidan at buren, och väktaren borttager filten som inholjer det stora djuret, ser man detsamma, ej i ringaste mån afmagradt efter den stora fastan, ligga ihoprulladt öfver äggen, af hvilka somliga fullkomligt synas emellan ringlarne. Somliga af äggen äro smutsigt grönhvita. Dessa ha förmodligen redan börjat förruttna, hvilket äfven bestyrkes af lukten. Ehuru filten tages bort mycket försigtigt, blir dock djuret genast förbittradt. Dess hurvud, hvilket oftast hvilar öfverst på ringarne höjer sig då plötsligt. Den långa dallrande tungan far ut och in, och vaktaren skulle säkerligen råka illa ut för den retade ormhonan, om han ej genast lade filten öfver henne och dymedelst stillade hennes vrede. Det skall bli intressant att se resultatet af denna äggkläckningsprocedur. Midt emot buren der boapartiet higger finnes en liflig medlem af huggormsfamiljen, hvilken år 1860 utkläcktes i zoologiska trädgården, och i Paris bar tillochmed en boa blifvit utkläckt. Det är således troligt att zoologiska trädgårdens vackra samling at reptiler skall tillväxa, och ehuru man ej särdeles ifrigt önskar att få sitt törråd af boaormar ökadt med en hundra stycken förhoppningstulla ungdomar af denna samilj, så skulle några få lifliga sådana vara rätt roliga att ha och säkerligen mycket upplifva det något enformiga lif som de hittills barn och blomma saknande boamakarne tört och föra.