Göteborgsposten – 20 februari 1862, sida 2

stanna så länge han ansåg det behöfligt, och grefven uttalade flere gånger sin erkänsla derför, samt tillade, det han hoppades snart skola åter bli frisk. Men detta hopp var chimeriskt. Giktanfallen följde allt tätare på hvarandra; de tvungo honom visserligen icke qvar vid sängen, men satte honom ur stånd att lemna sina rum, och detta fortfor tills i oktober månad, då hans helsotillstånd åter förbättrades. Alla de förnäma familjerna i trakten hade ofta helsat på den sjuke grefven, men hans stadigaste besökare hade dock varit mr Carlyle, för hvilken grefven fattat synnerligt tycke. Han var alltid vid dåligt lynne; då Carlyle någon afton ej var hos honom. Kortligen, den unge advokaten hade kommit på en fullkomligt förtrolig fot med både grefven och lady Isabel. — Jag tycker ej om stora sällskaper, brukade grefven säga till sin dotter, men Carlyles besök skulle jag ej kunna vara utan. Det är verkligen beskedligt utaf honom, att komma hit och förströ mig i min ensamhet. — Han är verkligen mycket god, sade Isabel. Jag tycker mycket om honom, min far. — Jag vet ingen, som jag sätter hälften så mycket värde på, bifogade då grefven. Mr Carlyle kom såsom vanligt äfven denna afton och under dess förlopp bad grefven Isabel sjunga något för dem. — Gerna, min far, om ni så önskar, svarade den unga flickan, men pianot är så illa stämdt, att det ej är roligt, att sjunga till detsamma. Finnes det ingen i West Lynne, som skulle kunna komma hit och stämma mitt instrument, mr Carlyle ? tillade hon och vände sig till honom.