Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 3

Jag tackade förbindligast för bjudningen och lofvade komma. Jag sick hans adress och vi åtskildes. Samma dag var jag på middag hos Emelie Högqvist, der det, såsom vanligt, gick rundligt till och der jag råkade så länge uppehålla mig, att klockan var nära 10 på qvällen då jag ändtligen begaf mig på väg till min vän tvälhandlaren, tommeligen upprymd af champagne. Jag kommer i alla fall lagom för laken, tänkte jag, otacksamt nog. Uti det hus der tvälhandlaren hade sin bostad voro alla fönsterna i första våningen rikt upplysta, och när jag inkom i tamburen till samma våning, såg jag några eleganta herrar taga af sig rockarne som emottogos af en betjent i grannt livrö. Det var hin till tvålbandlare! tänkte jag och inträdde med de andra nykomna i en ovanligt stor sal, upplyst af icke mindre än tre kronor samt öfverfylld af de elegantaste herrar och damer, men, såsom vanligt, mest af de sednare. Just som jag trädde in, anslogs at en lika ståtlig dansorchester en dundrande kadrill. En fin herre med mustacher, men som var mig lika obekant som de öfriga, skyndade emot mig. Förlåt! har min herre vis-a-vis ? frågade han ifrigt. Nej, jag kom just nu, svarade jag. Godt! jag söker en vis-a-vis. Har herrn dam 2 Nej, jag känner tyvärr ingen. Då skall jag presentera herrn. Hvem har jag den äran att... Mitt namn är Ekström, artist, svarade jag. vid kongl. Svea eller Göta? Kongl. Svea eller Göta! upprepade jag storögd; Jag är artist. Förlåt! Jag tyckte herrn sa artillerist. Var god och följ mig! Jag tyckte väl att jag först borde helsa på värden och värdinnan, men som jag hvarken såg den ene eller den andra — den sednare hade jag desutom alldrig sett — så följde jag min nye bekante, hvilken genom trängseln banade väg för mig till en ung vacker dam i chair sidenbarege med blonderspetsar och med en dyrbar törnroskrans på sitt mörka mästerligt upplagda hår. Tillåt mig för fröken Piper presentera herr artisten Ekatröm, yttrade min nye bekante. Det var hin till tvålbandlare! tänkte jag ånyo och framstammade ödmjukt en uppbjudning till kadrillen. Den sköna fröken mätte mig en stund med sina stora blå ögon, men räckte mig slutligen handen med en nådig mine. Kanske tänkte hon: bättre något än intet, ty det var, såsom nyss nämndes, öfverflöd äfven på sittande damer. Innan jag visste ordet af var jag således midt i kadrillen, som då ännu gälde något både i den stora och lilla verlden. Det var först några år sednare som Selinder förde in den nuvarande fransäsen. Jag hade ännu icke kommit från min förvåning öfver att finna mig i en societ som tycktes tillhöra den s. k. gräddan af samhället. Do flesta af de äldre herrarne buro ordnar och öfverallt hörde jag titlarne: grefve, baron, hennes nåd, fröken, högst sällan mamsell. Relativt till såpan är visserligen tvålen aristokrat, men icke kan man säga detsamma om tvålhandlaren. Kunde dett möjligtvis vara sina förnämare kunder han såg hos sig på bal? Hvarför icke? Jag började alltmera införlifva mig med den tanken och lyckönskade i mitt hjerta min vän Simling till så talrika och flitiga afnämare. Efter kadrillen trängdes jag bland de öfriga gästerna och höll till godo af alla slags förfriskningar som kringbjodos, likaledes af livreklädda betjenter. Men det förundrade mig att värden icke syntes till. Hvar är vår treflige värd ? frågade jag någon Förmodligen i spelrummen, svarade denne Och värdinnan då ? Värdinnan! Hon står ju der. Den påpekade var en äldre fru, utmärkt både vill toilett och utseende. Det var hin till tvälhandlare! tänkte jag fortfarande och närmade mig den ståtliga damen. Jag har inte den äran att vara känd, underrättade jag henne, men bror Simling och jag äro gamla bekanta. Bror Simling! upprepade den äldre frun, stirrande på mig som på en förryckt. Den der var bestämdt icke värdinnan, tänkte jag och drog mig tillbaka, hvarefter jag såg den ståtliga damen ögonblickligen omgifvas af andra, som säkerligen hade angenämaro att säga henne. Emellertid utfördes flera danser, men hvaruti jag icke deltog, af brist på någon som presenterade mig. Men som bror Simling sagt mig att han bjudit till sig några elever vid balletten, så sökte jag dessa öfverallt. Dem skall jag åtminstone bjuda opp, tänkte jag. Slutligen fck jag sigte på ett par 15 a 16-åriga flickor, särdeles täcka och sylfidiska och jag tyckte bestämdt att jag sett dem förut. I den förmodan att dessa voro dem jag sökte närmade jag mig