Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 1

—————— nes härkladsel kan icke beskrifvas, någonting dylikt fanns hvarken i eller utanför modejournalen. Några skulle ha kallat denna coiffure turban, andra nattmössa, andra åter skulle ha tagit den för dessa åsneöron, som man i England brukar till straff sätta på skolbarnen; den var emellertid mycket hög och vid, och hvit, stel samt imposant. Miss Carlyle gick midtöfver korridoren bort till en dörr, belägen midtemot hennes egen, och klappade på densamma tillräckligt bärdt, för att kunna väcka upp en riktig sjusofvare. — Stig upp, Archibald! ropade hon. — Upp! ljöd en sömnig röst inifrån. Hvarför det? Klockan är ännu ej mera än åtta. — Om hon också icke vore mer än sex, måste ni likväl stiga upp, upprepade miss Carlyle på sitt myndiga sätt. Frukosten väntar och jag måste ha slut på densamma, ty hela huset är alldeles uppoch nedvändt i dag. Miss Carlyle gick efter dessa ord utför trappan och inträdde i matsalen, der allt stod i ordning för frukosten. Rummet låg åt gatan och fönstren, voro öppna, så att deras gardiner böljade, hvita som miss Carlyles rena hufvudbonad, behagfullt för sommarbrisen. Miss Carlyles ögon, hvilka voro skarpa och genomträngande, irrade omkring i rummet. Hon tyckte att rummet ej var alldeles städadt och skyndade ut i köket, att derföre förebrå Joyce, som just stod eysselsatt vid spisen, — Huru kan ni vara så vårdslös, Joyce? Ni har ju alls icke städat matrummet.