Göteborgsposten – 18 februari 1862, sida 2

— ———————————————— — 7————— ——— hörde han pöbela? Och var han verkligen upphofsman till mordet? Vare sig huru som helst, Carlyles skarpsinnighet var nu ställd på ett d4j ringa prof. Då Carlyle kom tillbaka hem, fann han sina gäster sådana han lemnat dem, utom det att de blifvit muntrare och mera meddelsammare tillfölje af det öl och vin de förtärt. Miss Carlyle drog sig tillbaka, då supgen var slut och piporna återtogos; hon påstod nemligen, att tobaksröken, vid bvilken hon ej varit van alltsedan hennes far dog, sved i hennes ögon och vållade henne hufvudvärk. Omkring kl. 11 togo rättsgubbarne afsked af mr Carlyle och begåfvo sig till sina hem, men mr Dill stannade qvar på en vink af sin förman. — Sitt ned en stund, Dill; jag behöfver fråga er om en sak. Ni är nära bekant med Thornarne i Svainson: hafva de möjligen någon anförvandt, brorson eller kanske kusin, som är en ung sprätt? — Talar ni om den unge Jakob? var mr Dills svar; jag var tillsammans med honom i söndags... — Den unge Jakob, afbröt advokaten leende, bör väl vara nära femtiotalet. — Så der omkring. Men ni och jag bedöma äldrarne på olika sätt, mr Archibald. De hafva ingen brorson, den gamle Thorn hade aldrig mer än dessa två barn, Jakob och Edvard. De ha ej heller någon kusin. Mr Carlyle eftersinnade. — Dill, sade han slutligen, någonting har händt, som uppväcker tvifvel inom mig angående Richard Hares brottslighet. Jag kan undra om han hade någon del i mordet?